Svensk samhällsdebatt är djupt förvirrad. De som har rätt i sak, har fel image. De som feltolkar, missbedömer och förtränger verkligheten är de man ska hålla på som personer och organisationer.
Jag har länge sett svensk politik som en skolgård i mellanstadiet. Där kan det vara några som är ”inne”, är de ”coola”, dem man ska vara med. Och så är det töntiga, de som inte räknas, dem man inte ska prata med.
Och detta beteende har bara förvärrats med åren.
Dagens ledare i Folkbladet illustrerar fenomenet. Widar Andersson är en hederlig redaktör och ger SD:s partisekreterare Richard Jomshof rätt i den meningen att Migrationsverkets prognos i massmedier rapporterats på ett sätt som ”kort sagt inte [är] särskilt rättvisande”.
Men i Sverige får man inte hålla med SD och Jomshof.
Widar Andersson ogillar Jomshofs språkbruk, då denne i tweet frågar ”Hur länge ska dårarna få hålla på?”
Istället hänvisar Andersson till en av de mest politiskt korrekta, förre utrikesministern Jan Eliasson (S) som i aktuell debattartikel skrivit att invandringen vare sig ska ”demoniseras eller skönmålas.” Vilka visdomsord! Ingen hade väl tänkt den tanken förr!
Språket och bjälken i eget öga
Jag håller med Widar Andersson att kalla regeringsunderlaget för ”dårar” inte minskar motsättningarna. Men det blir vilseledande och fel om man inte samtidigt kritiserar dem som kallar SD och dess företrädare för mycket, mycket värre saker. Varje gång någon politiker ur gamla partier klagar på att ha blivit utsatt eller ojust behandlad, kan SD-företrädare berätta hur man utsatts för mångdubbelt värre angrepp, hat, hot och våld.
Så länge de etablerade partierna blundar för det som Sverigedemokrater utsätts för, är deras krokodiltårar över hur de själva behandlas bara skrattretande. De borde se bjälken i eget öga, innan de klagar på grandet i SD:s (för att travestera Matteus 7:3).
Men mobbning av dem som anses töntiga på skolgården är okej. Däremot får de med prestige, som har rätt kläder, rätt kompisar, inte utsättas för kritik, hur dåliga betyg och talang de än har.
Attackerar dem som haft rätt hela tiden
Det är statsminister Stefan Löfven och partiledarna som har huvudansvaret för hur hårt debattklimatet blir, byggt på hur de själva bemöter politiska meningsmotståndare. Jag skulle inte vilja kalla dem ledare, för det är de inte, annat än på pappret. Men deras ord får stor spridning och ger fingervisning om hur man kan bete sig. Och Stefan Löfven har förgrovat språket och höjt konflikttemperaturen med osanna påståenden och sin totala ovilja att ta en saklig debatt med Åkesson och SD:s politik. Likt mobbaren har Löfven från sin framskjutna position hånat och visat aggressivt avståndstagande.
Ett skäl till detta vulgära och, för en person i ledande ställning, fullständigt inkompetenta beteende är ju att Socialdemokratin (och andra) på punkt efter punkt tagit efter Sverigedemokraterna. Det SD föreslog för fem år sedan och då ansågs vara ”rasism” och ”nazism” – är nu förslag de själva lägger fram.
För att dölja erkännandet om att Sverigedemokraterna har rätt, har man gått till känslomässig attack.
Krav på attitydförändring
Den som vill se en mer statsmannamässig diskussion om de allt svårare samhällsproblemen måste, om man menar allvar, rikta krav på attitydförändring till dem som ansvarar för det dåliga klimatet – Stefan Löfven och andra partiledare i gamla partier.
Så länge de tillåter att aggressivitet, hån och hat prägla det politiska samtalet kommer det inte att förändras.
Skälet till att de som utsätts för dessa angrepp från etablissemangen inte ger sig är att de har rätt i sak. Etablissemangen har haft fel, och de börjar inse det. Det gör dem än mer nervösa och stingsliga. Hur nedlåtande etablissemangen än är, kommer de att förlora eftersom de har fel i sakpolitiken.
Moraliskt ledarskap efterlyses
Det är här ledarskap behövs. Ledarskap som tar moraliskt ansvar, inte bara för sitt eget partis företrädare utan för samhällsklimatet i stort.
Tyvärr ser jag inget sådant ledarskap i Sverige. Stridslinjerna är uppdragna. Etablissemanget erkänner inte sina fatala misstag utan driver på för öppna gränser och hundratusentals nyanlända framöver, trots att man fullständigt misslyckat att ta han om de hundratusentals som kommit de senaste åren.
Mot sådana etablissemang måste striden föras. De måste avsättas för att rädda landet. Och om man i denna kamp som handlar om sakpolitiken, bemöts med vulgärt språkbruk, då är det inte konstigt att svaret blir detsamma.