I sitt Almedalstal efterlyste Annie Lööf (C) anständighet i debatten, vilket är utmärkt. Men då måste hon lära sig att respektera och försöka förstå dem som blir oroade över utvecklingen när hundratusentals nya uppehållstillstånd beviljas varje år.
Den största applåden fick Annie Lööf efter följande mening, när hon berättat om hur en skötsam migrant som bidrar till samhället med kvällsöppen butik: ”Och så möts du av människor som tycker att du inte passar in. Som stör sig på att du har inlagda grönsaker istället för köttbullar i butikshyllan.”
Hon visade med sitt tonläge hur absurt hon tycker denna reaktion var.
Exemplet anspelar på en kolumn i G-P som beskriver hur man som svensk numera kan känna sig som främling i sitt eget land. ”Jimmie moments” kallades känslan.
De konkreta exemplen är bisak, det är känslan som är huvudsak. Den känsla som väldigt många känner men som vi inte får diskutera, utan att den förlöjligas, hånas och bryskt avvisas, ungefär som Annie Lööf gjorde i sitt tal.
Hon erkänner inte den känsla av otrygghet och främlingskap till det egna samhället som breder ut sig. Men att inte ta den upplevelsen på allvar, det är verkligen oanständigt.
Annie Lööf kräver respekt för sina åsikter, men visar inte respekt för att det finns andra. Eller så är det så att hon inte förstår denna känsla av främlingskap i sitt eget land. Men det är faktiskt ett grundkrav för en politisk ledare att denne förstår hur människor upplever samtiden.
När hon sedan säger att ”inget rättfärdigar att man från höga hästar klankar ner på utländska butiksinnehavare”, undviker hon – igen – den oro och otrygghet som GP-kolumnen försökte illustrera. I kolumnen fanns ingen kritik alls av butiksinnehavaren, men Annie Lööf hittar på och blir indignerad över det hon hittar på. Och utmålar det som rasism.
Det är så här samhällsdebatten i Sverige numera fungerar: den som lyfter utvecklingen i landet som inte varande alltigenom positiv utan präglad av otrygghet blir omedelbart stämplad som oanständig.
Men anständigheten kräver att Annie Lööf och andra etablissemang respekterar att dessa känslor finns, och att de inte är riktade MOT någon annan, utan INÅT uttrycker sorg över att det egna samhället så som man känt och uppskattat det är under avveckling.
Den känslan kan jämföras med sorg över att landsbygden avfolkas. Är den rasistisk? Nej, självfallet inte. Man känner så eftersom man älskar det samhälle som funnits. Bara därför att man älskar ett samhälle, betyder inte det att man måste hata alla andra.
Skillnaden med landsbygdens avfolkning är att den stora migrationen, som är så stor att den tränger undan det Sverige som vi känner, är resultat av en medveten politik. Förändringen följer inte på ekonomiska och tekniska nödvändigheter – så som fallet är med landsbygden, där jordbruket inte längre kan vara en personalintensiv näring. Migrationen kan politiken öka eller minska. Politiken bestämmer.
Därför blir känslan av att inte känna igen sig i sitt eget land på grund av migrationen en politisk fråga. Ja, partipolitisk då Sverigedemokraterna kräver att utvecklingen bromsas genom mindre invandring.
Det handlar inte om personerna och deras bakgrund. Det handlar om volymer. En viss invandring har Sverige alltid haft. Så länge den var liten var den ett tillskott. Nu när den är stor är den en belastning som det svensk samhället inte klarar av.
Vi klarar inte av att upprätthålla välfärden, inte upprätthålla bostäder åt utflyttande ungdomar, inte upprätthålla lag och ordning.
Och – alltfler känner otrygghet eftersom man inte känner igen sig i sitt eget land.
Här finns riktiga ämnen och avvägningar som borde diskuteras, men som Annie Lööf omöjliggör genom att hävda att ”inget rättfärdigar” att dessa frågor tas upp.