I en skarp artikel i veckan krävde Jimmie Åkesson och Julia Kronlid att Sverige kapar biståndet till homofientliga stater. När andra undrar om partiet menar allvar, är det ett utslag av deras egna fördomar mot Sverigedemokraterna.

Åkesson och Kronlid menar att man inte med någon som helst trovärdighet först kan kritisera och protestera mot diskriminering i andra länder, för att sedan betala ut vidlyftiga bistånd och stillasittande se på medan människor fängslas eller till och med döms till döden på grund av sin sexuella läggning.

Här kräver de att Sverige bli tuffare.

”För det första ger Sverige i dag statsbistånd till flera av de länder där homosexualitet är kriminaliserat, vilket är direkt orimligt. Stater som förföljer, jagar och straffar människor på grund av deras sexuella läggning skall inte sponsras med svenska skattemedel”, skriver de i Svenska Dagbladet (se hela artikeln nedan).

Tre andra förslag i artikeln är att Sverige utser ett särskilt sändebud/ambassadör med en egen stab inom utrikesdepartementet som enbart fokuserar på denna fråga, samt att Sverige konsekvent rösta emot förtroendeposter i olika FN-organ för länder som kriminaliserar homosexualitet. Ett tredje förslag är att lyfta dessa frågor varje gång Sverige ingår nya handelsavtal.

Seriös sakpolitik istället för trams

Det här är seriös sakpolitik, istället för det fluff, känslostyrda trams och viftande med färgglada flaggor – det som andra partier gärna ägnar sig åt.

Men kritiken mot artikeln låter inte vänta på sig. Idag skriver Öppna moderater att Åkesson borde ”be hela HBTQ-rörelsen om ursäkt för den fientliga politik han och hans parti fört”.

I slutet av 1980-talet och början av 90-talet arbetade jag i Noaks Ark och Röda korset för dem som insjuknade och dog i Aids. På den tiden var inget parti särskilt tillmötesgående.

Jag vet vad Moderaterna som parti har tyckt. Det finns inget parti som har rätt att sitta på höga hästar!

Och – samtidigt – det finns inga skäl att skuldbelägga partierna. Det här har varit en social-kulturell-värderingsmässig omsvängning i hela samhället som skett på några årtionden – från en hårt avvisande attityd, till en öppen och accepterande.

I denna omsvängning har vissa partier varit snabbare och andra långsammare. Och jag måste säga att jag föredrar en långsam och seriös förskjutning än en snabb och ytlig.

Ömsesidig respekt istället för grupp mot grupp

De Öppna moderaterna låter som vänstern när de kräver kollektiva ursäkter hit och dit. Man är sååå kränkta, hela tiden. Vad är det för trams!? Alla partier har förändrats, i takt med samhällsandan. Det vi behöver är respekt för olika ståndpunkter. Pride-aktivismen behöver exempelvis lära sig att alla inte är vänster.

Och pendeln bör inte heller svänga för långt. Själv anser jag att SD:s linje om att ”betona att det är den heterosexuella normen som gäller” är helt korrekt. Normerna bör vara tydliga utifrån majoritetssamhället, så vi alla vet hur vi förhåller oss till varandra när vi inte känner varandra. Då vet vi alla också när vi avviker från dem. Det uppstår en tydlighet som gör det enklare att umgås över alla gränser. Det skapar förutsättningar för ömsesidig respekt.

Numera får avvikarna respekt i att avvika. Men det kräver att avvikarna har samma respekt för den stora majoritet som följer traditionella livsmönster. Vi kan vara olika och ändå uppnå sammanhållning – om vi använder respekt som det förenande kittet.

Värna familjen – krossa den inte!

Åkesson och Kronlid fjäskar inte, utan tar upp tydligt politiska aspekter på det som rör dem som har ”annan sexuell läggning” – en beskrivning som jag tycker är bättre än någon bokstavskombination.

Ja, vad tycker Öppna moderater om queer i den så ofta använda bokstavskombinationen HBTQ? Queer är ju ett normkritiskt begrepp som kan sammanfattas i det Gudrun Schyman sa: ”Död åt familjen!”

Går Öppna moderater med i den kampen?

Det finns ingen som helst anledning att gå i vänsterextremisternas ledband. Jag vill värna kärnfamiljen – mamma, pappa, barn. Stärka den. Respektera den. En bättre institution för det uppväxande släktet finns inte, har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas – hur mycket vänstern än tror det.

Och om jag visar respekt för de institutioner som fungerar för majoriteten, då skapas ett klimat där jag också kan få respekt tillbaka, även om jag inte kan leva enligt den normen.

Konservativa lärdomar räcker längst

Åter är det konservativa lärdomar som ger oss de bästa vägledningarna om livet, samhörigheten och politiken. Konservatismen är trög, det tar längre tid att förändra enligt konservativa förhållningssätt. Men. Och detta är viktigt. De förändringar som konservatismen verkar fram blir bestående. De läggs till gamla lärdomar. Gjutes in i samhällsbygget.

Detta till skillnad från modenycker som snabbt kan slå igenom, men lika snabbt kan förlora sin attraktionskraft.

Jag vill hellre se genuin respekt mellan avvikare från normerna och majoriteten, än flaggviftande politiker som alltid sätter upp ett finger i luften för att se vartåt vindarna blåser just nu.

*

Se mer i Samtiden: Den infantila svenska offentligheten.

.

.

.

.

*

Läs Jimmie Åkessons och Julia Kronlids debattartikel här (eftersom den är bakom betalvägg hos Svenska Dagbladet):

”Kapa biståndet till homofientliga stater”

Vi bör aldrig uppmuntra eller indirekt stödja länder som inte respekterar de mest grundläggande av mänskliga rättigheter. Vi föreslår därför ett antal åtgärder för att tydligt stå upp för homosexuellas rättigheter överallt i världen, skriver Jimmie Åkesson och Julia Kronlid, SD.

DEBATT | MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER

Arbetet mot förföljelse av homosexuella har kommit långt i Sverige, det är bra. Våld och förföljelse förekommer dock fortfarande i vårt land. Sverigedemokraterna vill med kraft motarbeta detta bland annat genom att skärpa straffen för hatbrott mot homosexuella.

Runt om i vår omvärld finns det fortfarande ett stort antal länder där våldet och förföljelsen är statligt sanktionerad och där det anses vara en brottslig handling att älska någon av samma kön. I exempelvis Bangladesh, Sierra Leone och Uganda kan straffet bli livstids fängelse och i länder som Iran och Pakistan riskerar homosexuella att dömas till döden.

För bara några år sedan fängslades en svensk man i Tunisien efter anklagelser om homosexualitet. Så sent som i januari i år rapporterade BBC om rena pogromer mot homosexuella i Tjetjenien där ett stort antal homosexuella fängslades, utsattes för tortyr och i vissa fall till och med ska ha dödats. Vid ungefär samma tidpunkt meddelade Brunei att landet tänkte återinföra dödsstraff genom stening för homosexuella. Detta är inte acceptabelt.

Sverige ska vara ett föregångsland när det gäller att stå upp mot förföljelse av människor på grund av deras sexuella läggning, det är dags att vi börjar visa det. Det går inte med någon som helst trovärdighet att dels kritisera och protestera mot diskriminering för att sedan betala ut vidlyftiga bistånd och stillasittande se på medan människor fängslas eller till och med döms till döden på grund av sin sexuella läggning. Där måste Sverige bli tuffare. Vi måste stå upp för människors rättigheter oavsett i vilket land de befinner sig i.

Tidigare i år lanserade den konservativa amerikanska administrationen en global kampanj för att stärka homosexuellas rättigheter i världen – Sverige bör också agera i denna riktning. Vi bör aldrig uppmuntra eller indirekt stödja länder som inte respekterar de mest grundläggande av mänskliga rättigheter. Mot bakgrund av detta föreslår vi därför ett antal åtgärder för att tydligt stå upp för homosexuellas rättigheter överallt i världen.

För det första ger Sverige i dag statsbistånd till flera av de länder där homosexualitet är kriminaliserat, vilket är direkt orimligt. Stater som förföljer, jagar och straffar människor på grund av deras sexuella läggning skall inte sponsras med svenska skattemedel. Länderna i fråga måste helt enkelt visa att de är benägna att ta till sig insikter som bottnar i humanistiska principer innan de tar emot svenskt stöd. Därför föreslår vi att det långsiktiga utvecklingsbiståndet på statlig nivå kraftigt bör minskas eller dras in helt, till alla länder som kriminaliserar homosexualitet. Vi anser också att stödet till internationella organisationer, som inte tydligt står upp för homosexuellas rätt till liv och fysisk trygghet, drastiskt bör minskas eller helt dras in.

Vidare vill vi tillsätta ett särskilt sändebud/ambassadör med en egen stab från utrikesdepartementet som enbart fokuserar på denna viktiga fråga. Sverige bör också konsekvent rösta emot förtroendeposter i olika FN-organ för länder som kriminaliserar homosexualitet. Slutligen bör frågan lyftas varje gång Sverige ingår nya handelsavtal.

Vi hoppas att övriga partier ansluter sig till vårt initiativ. Vi må ha delvis olika uppfattningar inom social- och familjepolitikens område, men när det kommer till att värna de allra mest grundläggande av mänskliga rättigheter – rätten till liv och frihet oavsett vem man älskar, så borde vi kunna stå enade. Ömsesidig kärlek bör aldrig, inte någonstans på jorden, betraktas som en kriminell handling.

Jimmie Åkesson (SD)
partiledare
Julia Kronlid (SD)
biståndspolitisk talesperson