Finansministern ersatte partiordföranden på Socialdemokratins dag i Almedalen. Hon talade till de redan frälsta.
Det var klassisk socialdemokratisk politik, den som givit partiet så många år vid makten, som var fokus för Magdalena Andersson.
Visst låter det vackert. Men samtidigt ihåligt i vår tid. ”Jobb åt alla”, var något hon återkom till, också för nyanlända. Men det är ju här den socialdemokratiska politiken misslyckats i 30 år. Det har alltid varit jobb som skulle lösa invandringens problem, men utanförskapet bara växer.
Hon försökte också tala fördelningspolitik, men utan att nämna att invandringen slukar alltfler miljarder av välfärdsbudgeten.
Man kan verkligen säga att Andersson undvek att ta upp elefanten i rummet.
Frågan är om gammal, en gång fungerande retorik kan återanvändas. Mitt svar är nej. Varför? Trovärdigheten saknas.
Här har S samma problem som M. De säger en massa saker, men väljarna vet att det är bara struntprat. Partierna har gjort tvärtom, eller något helt annat, än de budskap som nu förs fram.
Ena stunden förkastar hon skattesänkningar som ondskefulla hot mot välfärden och tryggheten, i nästa stund medger hon att regeringen ska lägga fram skattesänkningar för de allra rikaste genom slopad värnskatt, som en del av Januariöverenskommelsen. Logiken haltar betänkligt.
En del vill hävda att Andersson i talet avhöll sig från attacker mot Sverigedemokraterna därför att hon lärt sig av Danmark. Där har systerpartiet häromveckan tagit makten genom att föra en restriktiv invandringspolitik i Dansk Folkepartis anda.
Det finns inget som tyder på det, om man tittar på vad Andersson sagt i andra intervjuer under Socialdemokratins dag i Almedalen. Där har hon kastat ut samma nedsättande och falska epitet mot SD som Löfven gjort tidigare.
Att hon inte gjorde det i huvudtalet är förmodligen mer en fråga om upplägg. Hon ville inte störa de nostalgiska vibbarna med dagsaktuella utfall mot det största hotet mot fortsatt S-dominans i svensk politik.