Moderatledaren vägrar bearbeta orsakerna till varför partiet minskat från 33 procent i Sifo sommaren 2010 till hälften nu. Att bara blicka framåt är faktiskt inget tecken på styrka.
Mycket av det Ulf Kristersson sa i Almedalen var förnuftigt. Problemet är att hans parti motarbetade dessa ståndpunkter för några år sedan. 2012 skrev man i utskottsbetänkande, tillsammans med V och MP, att det är ”orealistiskt” att tala om svenska värderingar. Nu är de plötsligt väsentliga för integrationen.
Moderaterna är inte ensamt ansvariga, men det är dom som vill återupprätta sitt förtroende. Då måste de göra det på ett trovärdigt sätt. Att förtränga att partiet inte tog sitt ansvar när man hade regeringsmakten, är ingen framkomlig väg.
Här måste partiledningen bearbeta betydligt mer.
Stark avslutning
När Kristersson närmade sig slutet på talet blev han mer autentisk och intressant.
– Polariseringen av samtalsklimatet har blivit ett gift som förstör. Ett land kan inte ledas med versaler på Twitter. Men ett land kan inte heller ledas genom brunsmetning, förolämpningar och misstänkliggöranden.
– Sammanhållningen är viktig i alla länder. Men i det jämlika och individualistiska Sverige har sammanhållning en särskild betydelse. Historiskt är vi ett sammanhållet land, inte en federation av regioner. Och vår starka individualism har skapat en speciell slags gemenskap. Ska ett litet land lösa stora problem måste man samla ihop sig, och gå från ord till handling. Samling kring de värden som byggt oss starka, och samling till förändring av det som inte längre fungerar, sa Kristersson.
Klokt och i högsta grad behövligt. Det är ledarskap att vända sig mot hatkampanjer från vänster – hatet som få andra kritiserar. Om fler, och särskilt de som är en del av ett politsk etablissemang, börjar ta avstånd från polariseringen i samtalstonen kan det få effekt.
Sammantaget tror jag inte detta Almedalstal räckte för det som gissningsvis var syftet: locka tillbaka fler väljare som man tappat sedan 2010.