Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3790

Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3791

Vilka är det som idag värnar den svenska kultur som givit oss frihet, demokrati och rättsstat? Inte är det globaliseringsivrande liberaler, i alla fall.

I sin DN-kolumn önskar Sofia Nerbrand inte några framgångar för den konservativa tankesmedja som SD:s Mattias Karlsson planerar bygga upp, kanske med namnet Hereditas, när han lämnar uppdraget som gruppledare i riksdagen. Hon skriver:

”Målet med Hereditas är att hindra att ’den svenska nationen upphör att existera och därmed dör’, enligt Mattias Karlsson. Detta är fjärran från den internationalistiska världsbild och individualistiska värdegrund som Stiftelsen Fritt Näringsliv och Alliansen gjorde till framgångsrik regeringspolitik …

I framtiden kan de nämligen komma att göra Sverige mer inkrökt om Mattias Karlsson lyckas med sitt projekt att bilda en nationalkonservativ motsvarighet till det borgerliga kraftfält som i stället gav svenskarna mer öppenhet, optimism, pluralism och valfrihet.”

Det liberaler har så svårt att ta in är att de egenskaper och värderingar man hyllar är resultatet av svensk nationalism. Verktyget för att uppnå demokrati och öppenhet har varit den svenska riksdagen. Utan en svensk nation hade det inte funnits någon svensk riksdag. Detta samband är tydligare i andra länder som varit ockuperade. Finland fick fart på sin utveckling mot dessa värden när man frigjort sig från det ryska tsardömet som sedan blev kommunistisk sovjetunion.

Nationalismen i Norden har varit förutsättningen för de värderingar som Sofia Nerbrand nu anser att nationalism hotar. En fantastisk logisk saltomortal.

Först när människor ser sig som ett folk, en gemenskap, har förutsättningar för fria val och därmed demokrati uppstått. Det är samhörigheten i nationalstaten som gör att vi accepterar utfallet i val även när vi håller på dem som förlorat.

Det handlar alltså om mycket, mycket mer än abstrakta saker som principen ”en person en röst”, som liberaler ofta hänger upp allt på. Ställ bara en sådan fråga som vem som har rätt att rösta i svenska riksdagsval? Ska alla kineser i Kina ha den rätten? Enligt mänskliga rättigheterna har ju kineserna samma värde som en svensk – och i Kina får de ju inte rösta.

Förmodligen anser inte ens Nerbrand att över en miljard kineser ska ha rösträtt i Sverige. Och för att motivera detta nej, kommer hon på ett eller annat sätt att landa i att Sverige är en nationell gemenskap i vilken kineser i Kina (eller amerikaner i USA) inte ingår och därför ska de inte heller kunna rösta i svenska val.

Alltså är det inte bara en person en röst, utan också en gränsdragning för den gemenskap som stipulerar vilka som har rösträtten i svenska val.

Att förneka nationens betydelse och se dessa aspekter på nationen som ”inkrökta” säger mycket om hur lite liberaler förstår om hur ett samhälle fungerar.

Liberalismen är utmärkt på att diskutera principer, och principer är viktiga för lagstiftning och marknadsekonomi som ju bygger på avtal. Men principer räcker inte till när man diskuterar storheter som demokrati, frihet, pluralism och öppenhet.

För att kunna vara öppen måste man, både som individ och som samhälle, känna sig trygg, känna igen sig och vara förankrad i ett sammanhang.

Sådan trygghet nås inte med det Nerbrand talar om – internationalistisk världsbild och individualistisk värdegrund. Det internationalistiska och individualistiska kan uppnås bara när tryggheten redan finns på plats. När denna trygghet säkrats genom en rättsstat och folklig sammanhållning genom demokrati – något som sker inom en nationalstat.

Före alla vänsterliberala godsaker kommer det som nyliberaler kallar nattväktarstaten – det absoluta minimum av statsmakt som krävs för att inte anarki ska råda. Och även denna nattväktarstat kräver en nation, för vad ska den annars bygga på? Vad ger den legitimitet, om inte sammanhållning och gemensam kultur?

Det vore kul att höra liberaler plocka bort nationen ur sin ekvation och se vad som blir kvar av deras värdegrunden. Svaret är: ingenting som håller folk och samhälle samman.

Och det är dit vi nu är på väg när det vänsterliberala etablissemanget med S, C, L, MP och V raserar det svenska samhället på alla fronter genom ohämmad invandring vars konsekvenser på inget sätt absorberas. Inte när det gäller bostäder, skolor, välfärd eller lag och ordning.

På punkt efter punkt driver man Sverige mot anarki eftersom man inte accepterar att nationen är ett grundelement för ett fungerande samhälle.

Nerbrands kolumn illustrerar därmed synnerligen väl varför en ny konservativ tankesmedja behövs. Och den borde varit bildad för längesedan. Men som allt annat i vår samtid: det är först med Sverigedemokraterna som något händer…