De två ”statsbärande” partierna i Sverige är i djup kris. Kommer de att överleva som tongivande aktörer? Hur de förhåller sig till konservatismen kan avgöra.

Aldrig sedan demokratins genombrott har Socialdemokraterna varit så svaga som nu. I vårens opinionsmätningar har de legat på strax över 25 procent. I EU-valet i maj fick de 23,5 procent.

Moderaterna har halverats sedan 2010. Då fick man 33 procent i opinionsmätningarna, i sommar ligger man på 17-18 procent. I EU-valet fick de 16,8 procent.

Varför faller de två stora?

Min analys är att de två stora är så breda att de är särskilt känsliga när opinionen svänger och andra frågor än traditionella höger-vänsterfrågor kring ekonomi blir de som identifierar människors partival.

Och de två partierna har gjort allt fel i att förbereda sig på en konservativ våg.

Under Fredrik Reinfeldt kastade Moderaterna ut allt det gamla och man gav vänstern rätt i allt utom skatten på arbete och strama regler kring bidrag.

Socialdemokraterna har sedan Olof Palme flyttat fokus från det som kan kallas arbetarkonservatism – gör din plikt, kräv din rätt – till att istället se solidaritet som något som riktas mot minoriteter snarare än den breda arbetskraftens folk.

Partiledare på Pride, regeringen i Iran, Byggnads fittmössor.

Det är paradoxalt att både M och S tycks som strategi anse minoriteter och aparta aktivister som mycket viktigare än det egna partiets traditionella väljare.

Det är djupt problematiskt när partiledare från V till M glatt viftar med Prideflaggor utan att klargöra hur de förhåller sig till radikala samhällsmål om normupplösning och ansvarslös hedonism. Det är inte svårt att förstå om väljarna tolkar partiernas flaggviftande som stöd för denna radikalism.

Samma aningslöshet gäller i hur S och M närmat sig migrationsfrågorna sedan 1980-talet. Man har öppnat gränserna utan att förbereda landet på denna radikala förändring. Nu får många utsatta svenskar betala priset. Målet var solidaritet med utlandet, men resultatet har blivit en osolidarisk politik för svenska folket, allra värst för de äldre.

Båda partierna har grovt åsidosatt statens kärnuppgifter som ingen annan kan stå för – att värna ett militärt försvar som kan ge skydd mot utländska hot, och bygga och värna en poliskår som kan skapa trygghet på gator och torg.

Konservativa svar

Det som är gemensamt med dessa tunga samhällsområden är att både S och M låtit sig luras att föra en radikal politik där man istället borde förlitat sig på sin egna tradition av konservatism.

Det som var nyckeln till det långa regeringsinnehavet för Socialdemokraterna på 1900-talet var att man gjorde en konservativ metafor, folkhemmet, till sin. Man bytte socialistisk internationalism mot nationell politik och bytte klasskamp mot sammanhållning.

Idag skulle det kunna översättas till att S borde tala om vad medborgarna i landet behöver, inte vad människor i andra länder behöver. På samma sätt som man förr lät bli klasskamp i praktiken, borde man nu låta bli identitetspolitik och avvisa minoriteters offerroll. Då skulle man som förr kunna agerade i hela folkets intresse, inte hatfyllt ställa grupp mot grupp som man gör idag.

Moderaterna skulle också kunna knyta an till sin tradition om på vilka områden en mindre staten måste vara stark: polis, militär, infrastruktur. Och sedan lyfta fram andra sfärer i samhället, som familjen, kultur och utbildning.

Det kommer inte att ske

Men inget av detta kommer att ske. Både S och M är fångade i tidsandans radikalism och har ett oerhört behov av att försöka vara populära. Man viker sig hela tiden för än mer radikal politik.

Det är här Sverigedemokraterna allt tydligare fyller tomrummet som ett alternativ till radikalismen.

Vilket parti kommer att implodera först, S eller M, som ett resultat av att deras väljare inte vill ha den radikalism partierna driver?

I Sverige brukar vi anse att S har den starkaste partiorganisationen. Men jag undrar om inte kvarvarande S-väljare har närmare till att överge partiet än vad M-väljarna har. Den internationella solidaritet som S numera omfamnar står i direkt kontrast till den socialdemokrati som regerade på 1900-talet. Den idépolitiska sprickan är större och svårare att plåstra över. Ett sammanbrott som i Nederländerna där man fallit till ensiffriga procentuella väljarstöd är inte omöjligt.

Moderaterna har under Reinfeldt fått in många radikaler, och det är därför dagens partiledning har så svårt att tycka något. Vad man än säger, blir antingen gammelmoderater eller de nya radikalerna besvikna. Om M sätter ner foten på den konservativa sidan kan man tappa ett antal procentenheter, men gissningsvis ändå ligga över småpartierna i väljarstöd. En fortsatt Reinfeldt-linje skulle däremot kunna innebära botten ur.

Historiens oförutsägbarheten

Dessa mina spekulationer kan givetvis slå helt fel. Historien lär oss att mycket blir helt annorlunda än man allmänt trott. Men för att förstå vad som står på spel, för att se hela bilden, behöver man tänka ”tänk om…”