En normalisering av Sverigedemokraterna skulle beröva Socialdemokraterna regeringsmakten, men innebär inte varje steg bort från utanförskapet att SD:s särart försvinner och därmed dragningskraften?
Ur ett annorlunda perspektiv analyserar Johan Hakelius i Fokus vad en normalisering av Sverigedemokraterna kan innebära, mot bakgrund av den omtalade lunchen mellan Jimmie Åkesson och Kristdemokraternas ledare Ebba Busch Thor.
Hakelius menar att SD präglas av romantikens förhärligande av utanförskap och känslan av att vara missförstådd, förbisedd, rent av utstött.
”Sverigedemokraternas sympatisörer ser [skandaler] med romantikens ögon: något kanske var fel, kanske till och med oförsvarligt, men det var åtminstone ärligt och direkt. Det var autentiskt. Det är det som räknas”, spekulerar Hakelius.
Samma sak gäller partiledaren. ”Jimmie Åkessons vittnesmål om att vara missförstådd kanske inte gör honom till Lord Byron, direkt, men till något så nära Lord Byron som man rimligen kan avkräva Sölvesborg.”
Men nu när partiet strävar efter normalisering och filar av kanterna för att nå än större väljarskaror, uppstår dilemmat att man förlorar känslan av utanförskap, menar Hakelius.
SD skulle bli en del av etablissemanget. Och därmed börja tappa mark i väljarkåren.
Jag håller inte med, även om analysen är kul. Varför? Jo, politik handlar inte bara om hur ”det känns” kring relationer med andra partier och samhällsaktörer.
Sverigedemokraterna har vuxit sig stora därför att partiet företräder en växande frustration med maktelitens oduglighet och oförmåga att förstå vad väljarkåren efterfrågar. En konservativ vind har börjat blåsa, om man så vill.
Moderaterna dumpade sin överhetskonservatism redan med namnbytet i svallvågorna kring 1968. Med Olof Palme började Socialdemokratin överge sin arbetarkonservatism, och den dog definitivt med Mona Sahlins tillträde 2007.
Det var den utopiska invandringspolitiken som statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och oppositionsledare Mona Sahlin (S) stod för, som blev murbräcka för Sverigedemokraternas väg in i riksdagen 2010.
Visst har de som kritiserade de öppna gränserna fått utstå mycket hat, förakt, hot och även våld från vänsterextremister. Men i takt med att denna kritik just börjar bli normaliserad och omfatta allt större del av svenska folket, blir också Sverigedemokraterna det.
Hakelius spaning bygger på något sätt på att om främsta profilfrågan för SD normaliseras, blir partiet ”som alla andra”, det vill säga socialliberalt med värdegrundstugg om att alla ska vara snälla.
Men Sverigedemokraterna breddar sin politik och växer nu fram som ett konservativt alternativ i det Sverige som länge varit utan ett sådant. Och även konservatismen i bredare form har många hetsiga och ivriga motståndare. Konservatismen utmanar exempelvis den värdenihilism som genom Uppsalaskolan och Axel Hägerström kom att dominera Sverige alltmer under 1900-talet.
Här tror jag, och hoppas, att Sverigedemokraterna använder sin upparbetade erfarenhet av att vara utstötta, för att aktivt och provokativt driva konservativ kritik mot den utopism som grasserar från M till V. Politiken i Sverige måste ner på jorden igen. Vi kan inte bygga höghastighetståg när staten inte ens klarar av att underhålla elledningar och växlar i befintligt järnvägsnät.
Över hela fältet måste verkligheten försvars mot utopisterna, meritokrati förespråkas före vänskapskorruption, ja, den sans och måtta som konservativt förhållningssätt innebär måste ges en stark röst.
Det finns alltså många politiska slagfält än, där den utstötte på migrationspolitikens område kan fortsätta vara den som sticker ut, förfasar etablissemangen och värvar väljare till andra synsätt än de vänsterliberala.