Bryssel får nu en värdig motståndare i maktspelet om hur Brexit ska hanteras. Boris Johnson kan bli den som vänder EU från allt värre byråkratisk centralism till att bygga på frivilligt samarbete medlemsländerna emellan.
Ett europeiskt samarbete är både önskvärt och nödvändigt. Men denna ambition är nu kidnappad av en lika maktgalen som inkompetent nomenklatura (ordet skapat för den privilegierade politikerklassen i Sovjetunionen och andra kommunistiska stater, men som nu bäst stämmer för EU).
Boris Johnson blir imorgon premiärminister för Storbritannien och hans viktigaste uppgift är att uppfylla utträdet ur EU, det som den brittiska folkomröstningen om medlemskapet innebar.
Han har redan satt ner foten och sagt att om EU inte går med på ett omförhandlat avtal till 31 oktober, kommer Storbritannien att lämna utan avtal.
Detta är ett synnerligen väsentligt besked.
Hittillsvarande premiärminister Theresa May ville egentligen inte lämna och hade därmed ett uruselt förhandlingsläge. Bryssel har haft övertaget och hållit i taktpinnen. May tog vad Bryssel gav henne. Och det avtalsförslaget har röstats ner fyra gånger i brittiska parlamentet.
Nu måste Bryssel tänka om – nu riskerar man att förlora handeln med Storbritannien om man låter politiska överbyggnader vara viktigare än det som är EU:s grundfundament – frihandeln.
Är byråkratin viktigare än frihandeln? Om det tvingas nu Bryssel att bekänna färg.
Frihandel är något positivt för alla parter. Hittills har medierna och Bryssel framställt det om att en ”hård Brexit”, utträde utan avtal, endast skulle drabba Storbritannien. De som tänker i sådana tankebanor har inte fattat någonting. Det är en lika allvarlig skada för EU:s kvarvarande länder om de förlorar fria handeln med Storbritannien, som det är för Storbritannien att inte kunna idka fri handel med EU-länderna.
Det är alltså inte Storbritannien som ensamma är förlorarna om fria handeln i Europa upphör – det är hela kontinentens förlust.
Därför måste Bryssel sluta med fjanteriet om att den politiska överbyggnaden måste gälla tillsammans med frihandeln.
Med Boris Johnson skulle frihandeln kunna skiljas ut från allt krimskrams.
Då skulle Storbritannien kunna stanna i en europeisk frihandelszon, medan man lämnar allt annat.
Det vore bästa lösningen för ALLA partier. Sverige och övriga EU-länder kunde fortsätta handla fritt med Storbritannien, och britterna med oss.
Detta borde näringslivets alla aktörer runt om i Europa bli tydliga med, så att politiska klassen förstår att det är allvar.
Ett sådant frihandelsavtal EU-Storbritannien skulle kunna bli grunden för det europeiska samarbetet.
På detta sätt skulle vi kunna rädda mångfaldens Europa. Utvecklingen mot allt mer överstatlighet kan vändas, så att varje medlemsland frivilligt deltar i de projekt och program man anser nödvändigt, men slipper delar man inte är intresserad av.
Samarbete kräver ömsesidig respekt. Det saknas idag. EU-eliter ser européerna som idioter, och europeiska väljare saknar förtroende för den icke-valda, icke-av-folket-avsättningsbara nomenklaturan.
För att åstadkomma respektfullt samarbete krävs att förtroende byggs och etableras. Frivillighet för medlemsländerna, utöver en grund i en frihandelszon, kan skapa förutsättningarna för en starkare gemenskap i Europa.
Boris Johnsons krav byggda på Brexit-folkomröstningen kan vara den faktor som får historiens gång att vända.