SOMMARLÄSNING. Det är i sommar 30 år sedan Europas östliga länder började frigörelsen. Den då 26-årige Viktor Orbán spelade en lika central roll i att avvisa överstatlighet då, som han är nu. Men om motståndarna då satt i Moskva, sitter de nu i Bryssel.

Det är så lätt att döma aktörer i utlandet efter svenska mått – ”in Sweden we have a system”, som Margot Wallström brukar säga. Det är värsta sortens arrogans att sätta sig på höga hästar, när det egna landet inte varit ockuperat och man helt saknar referensramar om vad ockupation betyder.

Därför är det utmärkt att Erik Zsiga i Fokus kan vidga beskrivningen och förståelsen av Ungern.

”Den 16 juni 1989 hölls en postum begravning för de avrättade ledarna för revolutionen 1956. Vi befann oss då en bit utanför Budapest, men tv-apparaterna stod på vart vi än kom.

En 26-åring talade vid begravningen. Han representerade unga demokraters allians, Fidesz … För första gången i bred offentlighet krävdes fria val, enpartistatens avskaffande och att de sovjetiska soldaterna skulle lämna landet.

26-åringen var Viktor Orbán. Idag är han Ungerns premiärminister och partiledare för det Fidesz som har omvandlats till ett konservativt statsbärande parti. Det vi trodde var en begravning framstår idag, 30 år senare, lika mycket som födelsen för en politisk kraft. Talet gjorde Orbán känd. Under sommaren var han sedan central i de ungerska rundabordssamtalen mellan oppositionen och den kommunistiska regimen …

Flera lager av nomenklatura hade alldeles för mycket att förlora på förändring. Att utvecklingen snabbt kunde ta en sämre vändning hade i början av sommaren blivit tydligt i världens största kommunistiska stat. Då krossade den kinesiska ungdomens frihetslängtan under stridsvagnarna på Himmelska fridens torg …

Kanske berättade Orbáns begravningstal mer om honom och den demokratirörelse han företrädde, än vad samtiden i väst förstod. Alla noterade att han talade om att införa en ’europeisk medborgardemokrati’ och uppmanade kommunistregimen att lämna makten. Men om man hör talet idag är det gripande att han också kontrasterar med den ’asiatiska återvändsgränden’ som Sovjetunionen sägs ha tvingat in Ungern i. Och att han faktiskt trycker mer på nationell oavhängighet än politisk frihet.

Det är kanske så vi idag ska förstå Polens och Ungerns trilskande med EU. Modet hos Orbán och hans vänner den sommaren bidrog till att få hem makten från Moskva. Han har ingen lust att flytta denna makt från Budapest till Bryssel. EU kanske aldrig var mer än ett instrument för att nå de nationella målen.”

Ja, så bör vi nog se det.

Och jag tror flertalet i Sverige, när vi röstade om medlemskap 1994, såg EU som ett handelspolitiskt projekt – inte som ett överstatligt. Det är den europeiska politiska klassen i väst som vill förvandla EU till en superstat, men det finns ingen efterfrågan på en sådan. De europeiska folken vänder sig emot det.

Att Ungern och Polen går i spetsen för upproret mot en ny nomenklatura i Bryssel är inte så konstigt – de har färskast minne av hur förödande en sådan utveckling är.

Vi som vill värna en demokrati som är djupt förankrad i en folklig gemenskap och inte bara är en formalitet som man kan gå runt, bör noga lyssna på dem som har erfarenhet av att styras på distans.

Det är så förbaskat onödigt att några makthungriga politruker i Bryssel ska få förstöra ett harmoniskt samarbete mellan självständiga nationer i Europa. Låt oss återgå till det som var Europasamarbetets ursprungliga mål – förenkla handel och kontakter mellan oss i Europa. Idéerna om superstat bör kastas på soptippen, där Sovjetstaten redan ligger.