Den gigantiska paradoxen – att alltfler väljare lockas av ett nationellt perspektiv i globaliseringens kölvatten – är nog politikens mest central fråga i vår tid. Och den diskuterades på en stor konservativ konferensen i Washington DC häromveckan.
Där föreläste Christopher DeMuth, som i mer än 20 år var chef på den ledande tankesmedjan American Enterprise Institute, AEI. Hans föredrag, som finns i form av debattartikel i Wall Street Journal, America’s Nationalist Awakening, handlar om varför vi kan tala om ett nationellt uppvaknande i USA, och i Europa.
”De omständigheter som givit upphov till dagens nationella uppvaknande har inget att göra med att pressa tillbaka minoriteter eller invadera andra länder. Istället är den nya nationalismen en revolt mot misslyckandet för, och svagheten hos, de moderna nationalstaterna. Den är varken intolerant eller uttryck för storhetsvansinne, utan är i grunden defensiv, bottnar i väldokumenterade farhågor om politiskt och institutionellt förfall.”
Jag kan inte se detta som annat än ett välformulerat medhåll i den analys som ofta gjorts här i Samtiden, om att västvärldens etablissemang är mer eller mindre odugliga.
Christopher DeMuth ger en rad konkreta exempel där de styrande förlorat medborgarnas förtroende i att leda landet.
1) Oförmåga att säkra landets yttre gränser och misslyckade procedurer för assimilation av nyanlända.
2) Valda politikers avhändande av makt och lagstiftning till internationella organ som inte visar hänsyn till medborgarnas intressen och värderingar.
3) Man har medverkat till att så split i landet mellan människor med olika bakgrund och religioner genom att favorisera vissa grupper på andra gruppers bekostnad.
4) Man har försummat viktiga principer för en rättsstats likabehandling till förmån för politiska hänsynstagande kring dessa olika grupper.
Allt fler människor i Amerika och Europa tar avstånd från detta framväxande ”klansamhälle” där olika identitetspolitiska hänsyn avgör mer än principer om en sammanhållen nation med samma regler och lagar för alla. Så kan man lite tillspetsat sammanfatta artikelns förklaring till det nationella uppvaknande vi nu ser.
Så långt berör artikeln sådant som vi är många som har diskuterat. Men sedan tar DeMuth analysen djupare.
Progressiva förnekar restriktioner
Han konstaterar att en avgörande dygd i en nationalstat är erkännandet av restriktioner och begränsningar (constraints). Hittills har en fredlig nation tagit vad man har – suveränitet inom sitt territorium, dess medborgare och resurser, dess historia och sätt att leva tillsammans – och gjort det bästa av dessa förutsättningar.
Men nu har något förändrats. Många vänsterliberaler, progressiva och idealister (vad man nu vill kalla dem som dominerar mäktiga etablissemang) har slutat respektera dessa restriktioner inom vilka ramar politiken kan verka. Man erkänner inte verklighetens begränsningar.
”Många idealister föredrar att bortse från dessa begränsningar genom att agera genom statslösa politiska strukturer med internationellt godhjärtade ambitioner”, skriver DeMuth. (Kommer osökt att tänka på EU…)
Och summerar:
”En av de mest genomgripande inslagen i det moderna livet i de rika demokratierna är det envisa förkastandet av idén om naturlig restriktioner och begränsningar.”
Han skriver att han inte vet var dessa impulser kommer ifrån, men resultatet har blivit att de progressiva ”gör revolt mot verkligheten” (revolt against reality).
Han exemplifierar med att det demokratiska partiets presidentkandidater alla räckte upp handen i en debatt där moderatorn frågade om de tänker ge alla migranter tillgång till fri sjukvård. Samtidigt sa många att de är för helt öppna gränser så att alla kan komma till USA. Detta skulle, konstaterar DeMuthe, innebära att man avskaffar USA.
I Sverige ser vi samma arroganta förnekande av naturliga restriktioner i den under årtionden förda migrationspolitiken. De styrande partierna (från M till V) har medvetet låtit hundratusentals människor från främmande civilisationer komma till Sverige – utan att ha någon plan för bostäder, skolor, sjukvård, omsorg eller en polis som kan hantera människor från betydligt mer våldsbenägna kulturer.
Christopher DeMuth konstaterar att vi gjort misstaget att inte inse att vi, även om vi i väst har betydligt friare samhällen än i övriga världen, på samhällsnivå ”har betydligt fler restriktioner och begränsningar än vi har låtit oss själva att tro”.
Fullträff!
Bara därför att vi som individer i väst är friare än någonsin i mänsklighetens historia, betyder inte det att samhällets institutioner eller lagstiftningen – som i mångt och mycket handlar om att sätta och upprätthålla restriktioner för individen – kan läggas åt sidan.
Genom att belysa och lyfta fram nationen, ”påminner dagens konservativa oss om vårt beroende av varandra här och nu, och att vi har att erkänna de restriktioner och begränsningar som är källan till produktiv frihet.”
Nu är allt detta framfört på ett oerhört abstrakt vis, men det riktigt spännande är att det finns en stark resonansbotten för dessa tankar i folkdjupet – på båda sidor om Atlanten. Det visas i val efter val där de progressiva etablissemangen förlorar mark.
Det finns hopp om oss i väst!