KOMMENTAR. I en lång och för Boris Johnson karaktäristisk intervju på en brittisk pub, berättar favoriten till att bli näste premiärminister hur han ser på läget.
Det är den amerikanska nättidningen Politico som intervjuar honom medan han tar en öl på en pub i centrala London: Beer, Boris and Brexit.
Trots att han dricker öl inför kamerorna framkommer det, på Johnsons speciella sätt, att han egentligen gillar ett dyrt italiensk vin (över 2.000 kr/flaskan) bättre än öl. För en vanlig politiker hade det framstått som hyckleri, men eftersom Johnson öppet och humoristiskt erkänner att ölen (som han inte dricker upp) mer är en gimmick, framstår han som ärlig. Han bjuder på sig själv, även om han följer de yttre ramarna för vad en politiker förväntas göra.
Han är avväpnande, visar att han är överklass – och vinner folkliga poäng på det. Varför? Han är ärlig i bjärt kontrast till vår tids så falska politiker som försöker låtsas vara något de inte är och säger sådant som inte är.
Han får frågan varför han skulle lyckas bättre att komma överens med EU än avgående premiärministern Theresa May gjort.
– För det första, politiska läget har förändrats sedan 2016. EU vet att Storbritannien måste lämna nu, de vet att vi menar allvar med att lämna även om det blir utan avtal.
Johnson påpekar att förhandlingarna hittills har skötts av brittiska aktörer som egentligen vill stanna i EU.
– Jag närmar mig förhandlingarna ur ett mycket annorlunda perspektiv, med mer öppen attityd om hur vi kan landa. Jag anser inte att vi ska behöva bindas till EU:s institutioner på det sätt som Theresas regering ansåg.
Hur ska detta ska gå till, undrar Politico.
– Vi kommer att vara mycket ödmjuka, och mycket, mycket bestämda. Vi kommer att utarbeta våra positioner och om jag får äran att bli vald [till premiärminister] kommer vi att erbjuda dem [EU] en utmärkt uppgörelse, och vi kommer samtidigt att förbereda för ingen uppgörelse [hård Brexit], säger Johnson.
Han tillägger att förberedelserna för avtalslöst tillstånd, alltså hård Brexit, kommer att starta samma dag som han blir premiärminister.
Detta är ett tydligt budskap till Bryssel. Gör ni inte upp med London, blir det ett helsike för alla, också de kvarvarande 27 EU-medlemmarna.
Detta hot har inte hängt över Bryssel hittills. Det är därför Theresa May inte lyckats. Hon har inte haft något att sätta emot. Hon har tagit vad Bryssel erbjudit.
Nu, med Johnson, blir det förhandling på riktigt. Båda parter har mycket att förlora, inte bara britterna.
Frihandel är en ekonomisk fråga, som på inget sätt måste kopplas till politiska ambitioner, så som EU-nomenklaturan idag tänker. Det vore en välgärning av största mått om Johnson kan skapa en ”bottenplatta” för Europeiskt samarbete om just ett frihandelsområdet.
Alla andra ambitioner, som är politiska till sin natur, borde vara överbyggnader som medlemsländerna frivilligt ansluter sig till – eller avstår ifrån.
Med en sådant Europasamarbete skulle Storbritannien vara kvar i den verkliga kärnan av gemenskapen – frihandeln.
Detta vill Bryssel-nomenklaturan till varje pris förhindra eftersom det skulle föra makten tillbaka till medlemsländerna och göra EU-byråkratin maktlös och helt i händerna på medlemsländernas regeringar.
Om man vill förstå förhandlingsspelet i EU måste man förstå att det inte handlar om goda avsikter utan om rå maktkamp.