Föraktet för svenska värderingar tar ständigt nya former. Nu hånas förslag om att tydliggöra att anställda inte kan gå och be under betald arbetstid. Varför?
I början av sommaren beslutade Bromölla kommun att kommunanställda inte kan använda betald arbetstid för att gå och be, oavsett religion.
För vilken svensk som helst framstår det som helt naturligt. Ingen får lön för att be. På arbetstid ska arbetsuppgifter utföras som att ta hand om patienter och vårdbehövande eller undervisa elever. Inte privata angelägenheter.
Men detta klarläggande upprör. Beslutet möter gallskrik. Hånfulla utfall och hat.
Jag undrar varför? Nu ska tydligen Diskrimineringsombudsmannen (DO) inleda tillsyn och anmälan till Justitieombudsmannen (JO) ska ha gjorts.
Varför är det så angeläget att ge rätt till bönestunder på betald arbetstid? Vilka kommer att använda detta, om svagsinta etablissemang faller undan?
Det är ett välkänt faktum att islam har ambition att ta över världen. Skrifterna förespråkar att det sker med våld om så krävs.
Denna expansion sker i väst mer subtilt (om man bortser från terrordåden). Det heter alltid att det är ett ”icke-problem”. Som om principlöshet är ett alternativ. Det är ett så fördummande resonemang att man storknar. Självfallet ska principer slås fast om vad som gäller på arbetsplatser, så att alla vet och ingen börjar utnyttja luckor.
Det finns ett utmärkt svenskt ordspråk för detta: Bättre att förekomma än förekommas. Den engelska motsvarigheten är: Prevention is better than cure. Alltså: bättre att ingripa innan man förlorar initiativet.
Särskilt när det gäller betald arbetstid i offentlig sektor är det viktigt att personal bara gör det som arbetsgivaren behöver ha utfört. Det är givetvis lika fel att gå till frisören på betald arbetstid som att gå till moskén.
Vad som principiellt gäller om religionsfrihet på arbetsplatser är redan fastslaget i Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Det strider inte mot religionsfriheten att förbjuda slöja och andra religiösa symboler på arbetstid. På arbetet ska man nämligen arbeta och företräda den arbetsgivare som betalar lön, inte sprida och demonstrera religiös tillhörighet.
Samma utfall kommer det säkert att bli om att be på arbetstid – det finns ingen rätt att få lön för att be.
Jag är så trött på alla dessa kränkta religiösa propagandister som vill pressa på oss i Sverige traditioner och seder som inte är en del av vår kultur. Självklart får man be på sin fritid och tillämpa vilken religion man vill i det privata – inom den lagstiftningens ram som väger olika friheter mot varandra.
Men att pracka på den svenska offentligheten andra beteenden måste vara dömda att misslyckas.