Liberala veckomagasinet The Economist hävdar i senaste numret att konservatismen är i en ”global kris”. Problemet är att de strukit verkligheten ur sin liberala analys.

Det är alltid intressant att läsa utförliga samhällsanalyser, inte minst från dem man inte håller med. Brittiska prestigemagasinet The Economist är bekymrat över konservatismens framtid. Alltid gulligt när motståndare låtsas värna sina politiska motståndare – eller inte. Det blir genomskinligt.

Oavsett avsikten är det ändå intressant att läsa hur denna uppburna redaktion tolkar aktuella politiska opinioner och strömningar.

En underrubrik summerar ärendet: ”Reaktionär nationalism är en utmaning för liberalismen. Och ett än större hot mot konservatismen.”

Man talar gillande om att konservatism är pragmatisk, försiktig med förändring och präglas av förnuft och omdöme.

Sedan menar man att den växande nya högern över hela världen inte är en fortsättning på konservatismen, utan förkastar konservativa värden.

Det är en brokig skara man vänder sig emot: den högerliberala regeringen i Australien, den italienska högerrörelsen Lega under Matteo Salvini, Alternativ för Tyskland, Brasiliens nyvalde president Jair Bolsonaro – och naturligtvis Donald Trump – bryter alla mot konservatismens hedervärda hållning om återhållsamhet.

Själv tycker jag det är oseriöst att blanda så disparata politiska rörelser och göra dem till en. Sakpolitiskt är de så oförenliga att man exempelvis i EU-parlamentet inte har en partigrupp, utan två plus grupplösa.

Men för analysens skull bortser jag från detta, och fokuserar på det som är huvudsak för The Economist, det vill säga att nya rörelser utmanar gamla etablissemang.

Magasinet menar att konservatismen har radikaliserats och anger några skäl. Ett är att det Edmund Burke kallade ”små plutoner” – gemenskaper som människor kunde lita på, som den kyrkliga församlingen, fackföreningen och familjen – har förlorat inflytande och betydelse. En annan förklaring är att institutioner som finansmarknaden förlorat trovärdighet efter kriserna. Och i förbifarten nämns: ”Utanför storstäderna har folk känt att de föraktas av giriga, självupptagna sophisticates (ungefär: etablissemang)”.

Slutsatsen för The Economist är given: eftersom konservatismen spårar ur i vulgariteter kommer de unga att välja vänsterliberalismen!

Elefanten på The Economist redaktion

Själv ler jag åt den totalt världsfrånvända analysen. Man nämner Edmund Burke och hans avståndstagande från den franska revolutionen. Och vad är det de nya konservativa rörelserna gör, åtminstone i väst? Man tar avstånd från den revolution som migrationen utgör!

Det är en konservativ reaktion på den förda liberala politiken med öppna gränser som nu raserar välfärd och trygghet för allt fler.

Men den här påtagliga samhällsutveckling har The Economist raderat ur sitt medvetande.

Denna monumentala förträngning gör att liberaler vänder upp och ned på Edmund Burke. The Economist vänder Burkes skepticism mot radikala förändringar mot de nya konservativa rörelserna. Konservativa borde inte så intensivt motverka den förda politiken.

Men Burke riktar ju denna kritik mot revolution och omvälvande samhällsförändringar. Och vad är det de nya konservativa gör? Jo, vänder sig mot den omvälvande, närmast revolutionära, samhällsförändring som massiv migration och öppna gränser innebär.

Alltså: De som The Economist kallar radikala reaktionär agerar 2019 exakt som Edmund Burke gjorde 1789 – med fasa och förskräckelse över de revolutionära händelserna.

Sålunda. Tidningen skriver: ”Mycket av vad som är bäst med äldre konservatism har byggs på Burkes reaktion [på franska revolutionen]: hans skepticism mot radikal förändring och hans uppfattning, med tanke på hur den mänskliga naturen är, att auktoriteter och gott omdöme måste hålla folkliga passioner i schack … Burkes konservatism menar att ordning skapas av institutioner förankrade i återhållsamhet.”

Detta vänder man sedan mot dagens konservativa och anklagar dem för att istället för att vara återhållsamma är radikala i sina krav.

Men det är verkligheten i form av en expansiv migrationspolitik – framdriven av passionerade vänsterliberaler – och dess konsekvenser i att sätta alla institutioner ur spel, som de konservativa vänder sig emot.

Det är samhällsutvecklingen som är i fokus – både för dagens konservativa rörelser och en gång Edmund Burke. Och båda framför samma skeptiska syn och fördömande mot oordningen.

Det är besynnerligt hur The Economist kan lämna samhällsutvecklingen därhän – för att tillämpa konservativ filosofi på något så begränsat som de politiska aktörerna.

Om invandringen till väst från andra civilisationer stannat på de nivåer som gällde fram till 1980-talet, hade någon konservativ reaktion inte funnits idag.

Utan franska revolutionen – ingen Burkekritik. Utan migrationskris – inga nya konservativa rörelser.

Någon gång måste vänstern och deras allierade liberaler förstå att man driver fram en fullskalig revolution i västerlandet. Och att det är denna som skapar konservativ motrörelse.

Men ännu lever de alla i totalt mörker. The Economist är senaste beviset.