Sociala medier svämmar nu över av kommentarer om bilder som visar hur Aftonbladets politiske redaktör checkar in på Arlanda. Det handlar om mer än makteliternas hyckleri.
De senaste dagarna domineras sociala medier av kommentarer kring att Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg har avslöjats med att checka in på Arlanda för att flyga till Kina på semester. Detta sedan han retweetat: ”Folk som flyger borde skämmas.”
Först vill jag säga att de gånger jag mött Anders Lindberg i intensiva debatter i radio och TV har han alltid varit schysst och reko när mikrofonen inte är på. Det gillar jag. Man ska kunna ha tuffa och hårda meningsutbyten i sändning, utan att ta det personligt.
Låt mig också återge ett litet urval inlägg från senaste dagarnas debatt innan jag ger min syn på saken.
”Fel fokusera på hyckleri”
Namnkunniga kolumnister rycker ut till Lindbergs försvar.
”Jag har stora problem med samtidens extrema fokus på hyckleri och på att folk ska leva som de lär. Inte för att det är dåligt att göra det, jag försöker själv så gott jag kan, men för att det skapar så stora incitament att inte ens försöka, inte ens vilja det goda och rätta”, skriver kolumnisten Isobel Hadley-Kamptz.
”Jag förstår inte gnället över att Lindberg på Aftonbladet flyger fast han sagt att sådana borde skämmas. Vad är problemet? Alla gör vi väl ibland sånt vi inte tycker vi borde göra, därför att vi ’måste’? Och som vi sen försöker kompensera för på ett eller annat sätt”, skriver den annars så kloke statsvetaren Stig-Björn Ljunggren (S).
Kritikerna: Får nog tåla att häcklas
”Detta är en tidslös företeelse. Redan i det förkristna Jerusalem häcklades de skriftlärda och moraliskt mästrande Fariséerna svårt när de avslöjades inte praktisera vad de predikade. Går man ut med flight-shaming i rikets största tidning får man nog tåla att häcklas när man flyger”, svarar Henrik Jonsson, entreprenör och YouTuber.
”Jag tror [upprördheten] beror på hur hög svansföring man har i sakfrågan. Propagerar du för flygskam och kräver politiska åtgärder så blir det platt fall om du sedan själv sätter dig på flyget till Thailand för en nöjesresa. Det är därför jag är allergisk mot begrepp som flygskam”, skriver fd rektor Hamid Zafar.
”De som har ’fel’ åsikter ska gärna hängas ut till allmän beskådan, och skällsorden haglar. Folk beskrivs som kräk, nazister, rasister, blåbruna och så vidare – men inte för att de faktiskt är det utan för att Anders Lindberg och hans likar tycker så … Debatten om Anders Lindbergs flygande handlar alltså egentligen inte alls om Anders Lindbergs flygande. Den handlar helt enkelt om Anders Lindbergs elitistiska förhållningssätt till vanligt folk. För om det finns något som vanligt folk i det här landet avskyr så är det malliga människor som sätter sig själva på höga hästar och agerar moralpoliser”, skriver Bitte Assarmo i Det Goda Samhället.
”*snyft snyft* Vänsterpöbeln ser inte bjälken i ögat. Precis som de jagar både privatpersoner och offentliga, precis på samma sak kan de smaka på sin egen medicin”, skriver Kent Ekeroth.
”Fast det här [om hyckleri] är ju ändå lite av ett villospår. Problemet är ju debattens polariseringen som driver fram uttalanden med maximal tvärsäkerhet för att generera klick, men som i verkligheten är ohållbara. Fokuset på hyckleri är ju en motreaktion på ett offentligt samtal som kantrat”, skriver på anonymt Twitterkonto.
”Jag tycker inte längre det stora problemet med Anders Lindberg är hans hycklande i flygfrågan. Problemet är alla journalister, politiker, tyckonomer och medietyper som i en enad front spottar, fräser, svär och förbannar alla som påpekar det. DET är oroande”, skriver Mattias Albinsson.
Rätten till privatliv
”Anders Lindberg och hans familj blir utsatt för av en usel fake news-sajt och folk med dåligt omdöme. Ni borde skämmas och skaffa en hjärna. De har rätt till ett privatliv”, skriver Aftonbladets Jonna Sima.
”Den här publicistiska tvärvändningen från Aftonbladet och Expressen om att makthavares privatliv inte längre ska granskas kommer bli intressant att följa” skriver Andreas Ericson.
Illustrerar växande avstånd elit-folk
För min egen del anser jag historien illustrerar maktelitens allt större avstånd från det arbetande folket, och att folk börjar få nog.
Makteliten, till vilken självklart en politisk chefredaktör i en av landets största tidningar räknas, anser sig ha rätt att rikta moraliska bannbullor mot folket, men sedan inte själv leva efter dem.
När sedan folk påpekar detta, då hävdar mediala makthavare plötsligt sin rätt till privatliv – något man inte ger vare sig politiker eller vanligt folk som jagas på nätet för sina mindre väl valda formuleringar uttryckta privat.
Vad vi ser nu är hur djupt maktelitens förtroende har urholkats, vilket är dramatiskt eftersom trovärdighet krävs för att kunna utöva makt. Om makten förlorar legitimiteten hos folkflertalet är deras tid förbi.
Folk slutar lyssna. Och börjar käfta emot.
Det svenska samhället kan alltså vara på väg in i ett formativt skede där mycket kan hända på kort tid. Det kan bli konstruktivt, som när muren föll i östra Europa 1989-90, eller destruktivt, som i franska revolutionen som började 1789.
Därför är det utmärkt att det finns demokratiska alternativ som inte är delansvariga i maktens förfall, men som är ansvarstagande och därmed med trovärdighet kan motverka ett destruktivt händelseförlopp.