Medielandskapet är inne i en utdragen men likväl dramatisk förändring. Vart vi landar är det ingen som vet, eftersom flera viktiga värderingar bryts mot varandra samtidigt som teknikutvecklingen i sig är drivande för vad som går att göra.

Den digitala informationsteknologin har redan fullständigt förändrat förutsättningarna för opinionsbildning, samhällsdebatt – särskilt för gamla massmedier som tidningar, radio och TV.

Eftersom det är tekniken som driver fram förändringarna, skapar det en både kreativ och kaosartad miljö.

Fördelarna är uppenbara: alla skrivkunniga kan publicera sina budskap offentligt och göra dem tillgängliga för en stor allmänhet. Yttrandefriheten har ökat dramatiskt. Men samtidigt saknas regler och normer för hur samtalsdebatt bäst tar form. Djungelns lag råder. Vilda västern.

Avigsidorna har också blivit tydliga: människors hat, förakt och avsky har förr begränsats till skrik bakom ratten i den egna bilen eller till köksbordet där hemma. Nu kan alla via sociala medier spy ut all sin frustration och illvilja till hela världen.

Hur balansera frihet och ansvar? Denna urgamla avvägning gäller också dagens samhällsdebatt. Men ingen har längre förmåga att göra denna avvägning för hela medielandskapet.

Gammelmediernas förlorade heder

De gamla medierna med sina uppbyggda redaktioner skulle ha kunnat inta en ledande och riktgivande roll i det nya landskapet. Men man försatte denna möjlighet när man blev ”agendasättande” och började driva ”kampanjjournalistik”.

Denna utveckling startade i och för sig redan 1968, långt före IT-genombrottet, då allt fler medier blev språkrör för vänsterståndpunkter. Då övergav man sin roll som den fjärde statsmakt som granskade makten åt folket. Istället började medierna agera som debattörer och aktörer i politiken och framförde åsikter som stora delar av allmänheten inte höll med om.

Resultatet är att massmedier nu istället granskar folket åt makten, något som Gunnar Sandelin och Marika Formgren på ett lysande sätt blottlägger i sitt kapitel i antologin Haveriet (se mer här).

Massmedier älskar numera att hänga ut maktlösa, okända medborgare som skrivit något förgripligt i sociala medier. Medierna talar om ”hatsajter” för att stänga ute den medborgarjournalistik som kritiserar den förda politiken på främst invandringens område. Samtidigt är medierna inte alls lika intresserade av att granska betydligt mer hatfyllda verksamheter av vänsterextremister. Det kallas inte ens hat.

Genom att bli vinklade, partiska och åsiktsdrivande i en riktning (vänster) har massmedierna förlorat sin tidigare centrala roll som demokratins infrastruktur för fri och öppen debatt. Istället för att skapa balans och vara rikslikare för seriös och allsidig nyhets- och opinionsförmedling, något som kräver förtroende och respekt i hela folket, har man blivit aktivister som ser halva folket som politiska fiender.

Vem kan vara rikslikare i fri debatt?

Massmediernas obalans har drivit fram opinionsbildningen i sociala medier, sedan tekniken blev tillgänglig. Själv startade jag en blogg 2003 eftersom jag ansåg utrikesrapporteringen i allmänhet och Amerikabevakningen i synnerhet, hade tydlig vänsterbias och utelämnade viktiga fakta och perspektiv. (På den tiden – före Facebook, Twitter mm – fick jag skriva i html-kod och publicera via FTP-protokoll.)

De sociala mediernas starka genombrott beror, menar jag, till stor del på att gamla massmedier grovt missbrukade sin starkaste tillgång: att vara förtroendefull infrastruktur för en bred samhällsdebatt där inte kontroversiella frågor tystas och förträngs.

Det har därmed inte funnits någon auktoritet med respekt nog för att kunnat sätta normer och uppförandekoder för samhällsdebatt på nätet. Därav vilda västern.

Därför sker ständiga övertramp. Folk som skriver i sin fysiska ensamhet på dator eller telefon, tycks på något sätt tro att man skriker bara för sig själv, när det man skriver i själva verket finns tillgänglig för en i närmast bokstavlig mening obegränsad mängd läsare.

Här finns en obalans mellan makt (att nå ut) och ansvar (för vad man sprider).

Hur människor som har makt att publicera sina ståndpunkter ska förstå att ta ansvar för det man skriver, är en fråga jag inte har något svar på.

Sociala mediernas mörka sida

Denna avsaknad av normer och balans gör att sociala medier har en mörk sida. Ja, viktiga forskare och samhällsdebattörer som Tino Sanandaji, menar att den är rent destruktiv. Han får ständigt ägna kraft och energi åt att tillbakavisa fördomsfulla, aggressiva skribenter i kommentarfälten.

De mer publika debattörer som vill ifrågasätta och utmana etablissemangens vänsterpolitiken, måste dels ägna energi åt att försöka uppfostra dessa kommentarfältsskribenter som i någon mening sympatiserar med samhällskritiken. Dels undergräver deras ohyfsade och dåligt underbyggda utfall trovärdigheten för kritiken.

Vänstermedier kan dra fram dessa vulgära inlägg och skuldbelägga seriösa samhällskritiker för den ”svans” de har.

Det är naturligtvis galet att Jonas Sjöstedt (V) kan uppträda med våldsbejakande AFA-sympatisör på valaffisch utan att det blir någon stor sak, medan vänsterkritikers trovärdighet undergrävs med hänvisning till oseriösa artiklar i alternativmedier och vulgära inlägg i sociala medier.

Men så är det.

Alternativmedierna håller inte måttet

Just nu cirkulerar kritik mot att SD-företrädare och Samtiden inte delar eller länkar till alternativmedier, och att det finns någon sorts skriftlig uppmaning från partiet att inte dela alternativmedier.

Själv menar jag att utan generös yttrandefrihet dör demokratin, därför tar det emot att diskutera ett agerande som handlar om att begränsa frimodigheten att dela och länka, liksom att utgå från vem som säger något, istället för vad som sägs.

Jag skulle ju vilja kunna hålla med någon i en fråga, men starkt ta avstånd i andra. Och därmed dela det jag instämmer i.

Men så fungerar inte medielandskapet idag. Att länka till en person eller en sida, kan senare användas mot dig i något helt annat ämne som denne person eller sida skrivit.

I ett sådant medieklimat måste jag som redaktör för Samtiden förhålla mig till detta. Så länge alternativmedier håller skiftande kvalitet och personer framför åsikter som ligger utanför seriös socialkonservatism, kan jag inte länka, dela och bekräfta dessa röster.

Detta förhållningssätt stärks av att den publicistiska kritik jag som ansvarig utgivare har fått, vid två tillfällen under tre år. Båda berodde på att vi i Samtiden använde uppgifter från alternativmedier som visade sig vara fel – och som togs bort inom några timmar.

Snygga upp, bli seriösa och mindre känslostyrda

Mitt råd till dem som känner sig svikna och arga över den förda politiken och vill säga ifrån, är att ”tagga ner”. Sluta sprida okvädesord, sluta håna och uttrycka avsky. Jag vet att vänstern inte är bättre – även statsministern sprider grova lögner och förtal om Sverigedemokraterna. Men att svara med samma mynt fungerar inte. Det är direkt självdestruktivt.

Debatter vinns i längden av dem som tar saker på allvar, håller sig till fakta och respekterar att det finns andra åsikter än de egna.