Nyamko Sabuni saknar stöd i det egna partiets etablissemanget. Samma sak gäller brittiska Tory-partiets Boris Johnson. Men båda bärs nu fram av gräsrötterna som vänder sig emot försoffat ledarskap.
I helgen stärkte Nyamko Sabuni kraftigt sina chanser att efterträda Jan Björklund eftersom två av partiets tre största förbund – Västsverige och Skåne – i medlemsomröstningar givit henne sitt stöd.
Men bland namnkunniga i L-partiet finns en stark uppslutning för Erik Ullenhag. Så stark att partiets gruppledare i riksdagen i hemlig Facebookgrupp argumenterar för att man ska köra över medlemmarna och tillsätta Ullenhag ändå. Det är inte alls uteslutet att så sker. Ombuden på partikongressen är inte juridiskt bundna att följa medlemsomröstningarna.
Sabuni är inte rädd att ta ut svängarna, är lite oberäknelig och vågar diskutera svåra frågor. Ullenhag är urtypen för etablissemangspolitiker: torr, feg och förnekar växande samhällsproblem.
Att det skulle finnas en ”populistisk” våg i ett så utpräglat etablissemangsparti som Liberalerna var oväntat. Men L-medlemmarna har uppenbart fått nog av ”stoppa-huvudet-i-sanden”-strategierna.
Parallell till Tory-upproret
Samma sak sker parallellt i Storbritannien där ett av de två stora och statsbärande partierna, konservativa Tory, ska välja ny partiledare – som direkt också kommer att blir premiärminister.
Där avskyr politiska och mediala etablissemangen Boris Johnson. Han är färgstark, orädd, humoristisk och oberäknelig. Han har också enormt stöd bland gräsrötterna i partiet. Men också han kan bli bortgallrad av etablissemanget under den utdragna valprocess som just inletts.
I en första omröstning i partiets parlamentsgrupp har tre av de tio kandidaterna till partiledare gallrats bort. I nästa omröstning på tisdag ryker de kandidater som inte fått stöd av tio procent av sina parlamentskollegors röster. Efter det ryker den som fått minst antal röster, och så håller parlamentsgruppen på för att plocka fram de två slutgiltiga kandidaterna.
Dessa två får sedan de 150.000 partimedlemmarna poströsta på.
Precis som bland etablissemanget inom L, spekuleras det i Tory och i medierna om hur man kan få bort Boris Johnson från att bli en av de två som medlemmarna får rösta om. Alla vet att om Johnson är med på valsedeln kommer medlemmarna att välja honom. Alla mätningar visar att Johnson skulle vinna med 2/3 av rösterna, vem motkandidaten än är.
Vråldjup klyfta mellan ledning och fotfolk
Här har vi alltså två tydliga exempel på att de som innehar makten inom gamla partier inte bara är i otakt med väljarkåren som helhet, utan även med gräsrötterna i sina egna partier – de man knappast kan anklaga för att vara extremister och antidemokrater.
Hur kan partiledningar vara i så demonstrativt tydlig otakt med sina egna partimedlemmar?
Vi talar nu inte om samhället i stort, utan om ganska begränsade organisationer där avståndet mellan ledning och fotfolk borde vara kort. Hur kan respektive etablissemang i dessa partier kunnat hamna så långt bort från sin egen medlemsbas?
I L-partiets fall handlar det ju bara om några hundra medlemmar som röstat i varje län. Ändå har Jan Björklund, partistyrelsen och riksdagsledamöterna ingen samsyn alls om verkligheten och hur partiet bäst ska ledas med medlemmarna.
Hur kan avståndet ha blivit så gigantiskt?
Etablissemangens oduglighet
Jag tror det beror på att meritokrati sedan länge är borta i moderna organisationer. Det är ”social kompetens” som gäller för att göra karriär. Det är en snygg omskrivning av fjäsk och inställsamhet. Det har under flera årtionden inte varit sakkompetens som avgjort, utan just trevlighet. Och tyvärr är det så att trevlighet inte garanterar sakkompetens.
Det gäller inte bara i partier, utan i all offentlig verksamhet. Vi hade ju en generaldirektör för Transportstyrelsen som trodde att hon med sin namnteckning kunde besluta om att upphäva lagarna. Det krävs stor inkompetens för att sätta sitt namn på ett sådant papper. (Och hon slapp i Arbetsdomstolen avsked med hänvisning till att hon som chef, med sådär 125.000 kr i månadslön, ingenting visste och ingenting förstått. På den nivån ligger numera ”kompetenskraven” för chefer i staten.)
Vi har i västländerna skaffat oss ett nytt adelskap, en politikerklass som inbegriper positioner i myndigheter. Tillhör man klubben tilldelas man förläningar, som det hette förr när kungen tilldelade någon adlig ett landområde som denne kunde styra. I dag är det inte gods och jordbruk som politiska adeln tilldelas av statsmakten, utan generaldirektörsposter, ambassadörstitlar (Ullenhag har redan en), EU-uppdrag, utredningsuppdrag etc.
Där sitter helt enkelt folk mer därför att de är lydiga verktyg än därför att de är dugliga och handlingskraftiga.
Särskilt som de med sina statliga löner och förmåner inte lever som vanliga människor, utan samlas på Södermalm i Stockholms innerstad och liknande platser. De umgås inte längre med verkligheten som övriga befolkningen lever i.
Det är klart att de blir döva och blinda för vad som händer.
Folk kräver förändring
Om jag har rätt i denna analys, blir det inte svårt att förstå varför ledning och fotfolk även i småpartier som L inte förstår varandra. Och det blir inte svårt att förstå varför folk – överallt, från L till Tory – kräver förändring.
Folk vill bli av med de oduglingar som inte klarar av att leda landet i den verklighet som nu finns.
Nivån på ledarskap har ständigt skiftat genom historien. Och i alla samhällssystem.
I Kina ville Mao omge sig med jasägare och använde kulturrevolutionen för att kasta ut Deng Xiaoping och hans teknokrater, de enda som kunde utmana Mao om makten.
När Mao dog kunde den utrensade och vanärade Deng snabbt manövrera sig fram till makten. Han insåg att studentrevolten vid Himmelska fridens torg 1989 var en effekt av att staten och kommunistpartiet inte levde upp till folkets förväntningar. Deng krossade brutalt oppositionen, till skillnad från Gorbatjov i Sovjet, men såg till att kompetens och resultat blev överordnat allt annat.
”Om en katt är svart eller vit spelar ingen roll, så länge den fångar möss”, sa han och införde kapitalism för att rädd makten åt kommunistpartiet. Det går inte hålla ett folk i schack bara med pansarvagnar, insåg Deng, man måste leverera politik som gör folk nöjda.
Ingen enskild person har höjt levnadsvillkoren så mycket för så många som Deng Xiaoping genom att hävda meritokrati i staten.
För oss som är demokrater handlar det om att befolkningen i allmänna val måste välja de ledare som förstår att göra detsamma: sätta handlingskraft, resultat och kompetens före vänskapskorruption och jasägeri.
Här hänvisar jag gärna till marknadsliberale ekonomen Joseph Schumpter och hans analys om ”kreativ förstörelse”. När gamla strukturer och aktörer inte längre håller måttet, är det rätt att nya och friska krafter utmanar. Detta även om det kan bli lite stökigt på kort sikt.
Det kan alltså vara så att Sabuni och Johnson är de senaste exemplen på att befolkningarna i väst fått nog av trötta etablissemang som räddhågat håller fast vid förlegat tänkande, för att istället vilja se mer kraftfulla företrädare som vågar ta ut svängarna.
Att detta kallas populism är en ren och skär ironi.