På minnen från fornstora dar

Framtiden. Det nya, det fräscha! Så lyder tidsandan. Historik om varifrån vi kommer framställs som något unket som borde glömmas bort. Men den historielösa utopismen leder raka vägen till helvetet.

Nationaldagen den 6 juni är här! Men i tidens anda ska det svenska tonas ner för att vi ska vara halalvänliga. Det svenska ska alltid maka på sig för andra kulturer. Ingen hinner säga ”svensk kultur” innan något muslimskt, afrikanskt eller annat inslag ska lyftas fram.

Det svenska får aldrig vara svenskt. Det ska vara uppblandat, utspätt, ljummet och med stor dos självförakt.

Men en viss ökad respekt tycker jag mig ändå skönja. Det globalistiska fnysandet har blivit något mer eftertänksamt. Vissa inom jetset-etablissemangen har börjat fundera på om inte det där med gemenskap och samhörighet har ett värde, ändå.

I Svenska Dagbladet slutar Tove Lifvendahl sin ledare om gemenskap på nationaldagen:

”Sverige är sin historia och sin kultur,
Sina platser, vägar, byggnader
Skogar, fjäll, sjöar och berg
Men lika mycket är Sverige sin framtid
Sina invånare, drömmar och ambitioner
Sin rika, brokiga, utmanande gemenskap
Sitt vi.”

Lifvendahl erkänner behovet av gemenskap, men landar i ett ”vi” som handlar om framtiden, om drömmar och ambitioner.

Jag tycker hon hastar fram alldeles för fort. Visst är ambitioner avgörande, men man kan inte ha några seriösa ambitioner utan att först veta var man är, på vilken grund man står.

Och jag tycker denna grund som vi står på, alla tidigare generationers samlade erfarenhet och kunskap, borde uppmärksammas för sin egen skull. Inte bara som språngbräda till nya äventyr.

Åtminstone en dag om året.

Vi har mycket att lära av hur det blev som det blev. Vi tar så mycket – ja, allt? – som vi har för givet. Men det har kostat stor möda, finurlighet och envishet att komma hit.

Det bästa akuella exemplet på vördnad inför det vi har finner jag, lite paradoxalt, hos TV-sporten. Den SVT-dokumentär om ishockeyns svenska historia som sändes i tre timslånga delar förra månaden (och finns att se i SVTplay) handlar om så otroligt mycket mer än sporten.

Där skildras Sverige och hur människor i vardagen levde, tänkte och slet. Då fick ungdomarna inte bara ta sig till isen på egen hand, de fick skrapa isen ren först innan man kunde börja spela. Här framgår vilken moral som gällde. Inga åthävor, inga divalater, inget hat mot dem som ville göra annat. Man tävlade mot sig själv, ville utvecklas, nå resultat. Prestera.

– Det var inte så att man bara kunde springa runt och ha roligt, det fick vi ju ha, men man skulle göra rätt för sig också. Det tycker jag var bra att man fick lära sig och något jag tagit med mig, säger Börje Salming om sin uppväxt i Lappland.

Dokumentären ger en utmärkt illustration över den svenska anda som gjorde vårt land så framgångsrikt. En anda som sakta tycks tyna bort till förmån för storskrävlande tomhylsor som inget presterar. Skitpratarna tar över. Den lågmälda handlingskraften får inget erkännande.

Här har vi mycket att lära av tidigare svenska generationer. Innan vi börjar blicka framåt med egna ambitioner.

Nationaldagen borde vara en dag då vi påminner oss om den kraft och styrka som finns i den typiskt svenska lågmäldheten, den som hellre ser resultat än skryter om utopiska ambitioner som aldrig blir av.