Om man vill se det ”goda” hatet kan man studera de dryga 300 kommentarerna som Kajsa Dovstad fått på sin gästkolumn i G-P.
I sin kolumn berättar hon om en resa till Gävle som landar i slutsatsen: ”Jag är i Sverige, ett Sverige som inte känns svenskt. Och jag gillar det inte. ’Jimmie moment’, som min bekant skulle säga.”
Kajsa Dovstad visar med enkla medel ur vardagen på känslor och intryck som miljoner svenskar känner, men som politiken har så erbarmligt svårt att förhålla sig till. Ja, inte ens tillåter sig att erkänna.
Men hennes kolumn ”blir unisont fördömd av folk som mest tycks bekämpa sina egna demoner”, som någon skriver.
Föraktet från kvinnorna
Värst är allt hån, hat och förakt från andra kvinnor. Räcker att plocka ut några av dem här.
”Du måste vara sjukt lat som inte kan lotsa dig fram i Gävle. Öppna käften och fråga dig fram nästa gång”.
”Det är knappast nån annans fel att du inte har utvecklat dina matvanor sedan förskoleåldern.”
”… skyller sina tillkortakommanden på invandringen.”
”Den där fick det att brinna i huvudet på mig. BÅDE korkad OCH fantasilös”.
”Delete your account Kajsa.”
”HAHAHA sätt dig i ett hörn och ät dina jävla snabbmakaroner tills du spyr.”
”Får man vara så här korkad?”
”Det går ju att ha med en banan i väskan om du blir lite lite rasse så fort du är hungrig? men nej du skrev en krönika.”
”Låt oss vara sakliga en stund. Makaroner är inte svenskt. Köttbullar är inte svenskt. Du är rasist. Punkt.”
”Sen finns det nåt som heter hummus som du kanske inte ätit förut. Brukar finnas på burk i den sortens butiker.”
”Stackars dig. Vad du måste ha lidit när du under dessa omständigheter *tvingades* föra ett explicit rasisiskt resonemang!”
”Kan inte vi få samla in pengar åt Kajsa så köper hon snabbmakaroner för hela året och slipper se hela smådjur i Gävlebutikerna.”
”Kajsa, du kan alltså inte A) läsa innehållsförteckningar B) laga mat och det är alltså invandringens fel….?”
”är lite skrattretande speciellt när de vill skylla det på invandring.”
”Detta var den mest korkade krönika jag någonsin läst!”
”Clown license.”
Blundar och håller för öronen
Det Kajsa Dovstad lyckats med i sin gästkolumn bättre än de flesta, är det alla kolumnister borde sikta på: få läsarna att reflektera och diskutera även svåra frågor.
Det är känslan av att inte vara i sitt eget land som här så tydligt demonstreras att de som alltid blundar och håller för öronen blir chockade. De kan inte hantera ämnet utan reducerar det till praktiska frågor om maträtter och öppettider.
Exakt det som sju av åtta riksdagspartier gjort i flera årtionden.
Twitters kommentarsfält till Dovstads kolumn blir till en belysande sammanfattning av svensk invandringspolitik i modern tid: förnekelse, indignation över att ens dryfta frågan – och den obligatoriska anklagelsen om rasism när problem lyfts.
Dovstad är försent ute
Den svenska debatten måste komma ur detta defaultläge. Även om man älskar butiker med utländsk mat måste man kunna ta den känsla av rotlöshet, sönderfallande sammanhållning och otrygghet som snabbt växer hos allt större delar av befolkningen på allvar.
Kajsa Dovstad skriver: ”Ett särskilt starkt ’Jimmie moment’ är att läsa Sveriges Kommuners och Landstings ekonomirapporter…Välfärden står inför utmaningar, som det heter”. Hon vill ha en mindre svartvit debatt än en där SD står mot resten.
Problemet är att hon är minst 20 år för sent ute. Hon vill inte erkänna att bara Sverigedemokraterna haft rätt och alla andra har haft fel.
Hur ska de, som i årtionden stämplat minsta kritisk ansats som fruktansvärd rasism och fascism, själva plötsligt kunna se nyanser? Det är ju dessa etablissemang som ”lärt upp” alla de kvinnor som spyr galla över Dovstads försök till nyansering. Hur ska man kunna ta avstånd från den man är och varit så länge? Och dessutom övertyga de lojalister som tror på utopismen partierna propagerat för?
Själv hade också jag – alltför länge – mer hopp till att M och alliansen skulle vakna, än till att SD skulle kunna bli en ledande politisk kraft och maktfaktor för tillnyktring. Men 2015 dog det hoppet. Sju riksdagspartier hade då bedyrat att Sverige kunde ta emot hela världen.
”Öppna era hjärtan” sa M-statsminister och ”vi bygger inga murar” sa S-statsminister. Dessa utrop kommer att gå till historien som bevisen för den utopiska galenskap som Sverige fångades i.
Och bara en enda aktör i Sverige stod emot: Sverigedemokrterna med sitt stöd i folkdjupet. Alla – precis alla – etablissemang slöt upp bakom de infantila fantasierna och utopierna.
Hur skulle de kunna ändra sig? Då skulle de ju bara erkänna att de själva är de nassar, rassar och främlingsfientliga som de så frenetiskt anklagat SD för. Det kommer inte att gå. Inte ens M kan ändra sig. Alla har kört ”all in” på utiopiernas galna väg. Och den kommer de nog aldrig att kunna överge.
Nytt politiskt ledarskap
Det politiska ledarskap som detta kräver finns inte i sju av åtta riksdagspartier. Man har låtit förnekelsen och indignationen, som Twitterkommentarerna representerar, styra svensk politik och debatt alltför länge.
Det som krävs, men som Kajsa Dovstad inte ställer upp på, är ett annat politiskt ledarskap, en regering med andra ministrar än från de gamla etablissemangen.
Innan svenska folket röstar fram en sådan majoritet, kommer utvecklingen obenhörigt att gå vidare i avvecklingen av allt svenskt medan likheterna med Mellanöstern kommer att öka för varje dag. Bomberna kommer att bli fler, skjutningarna utvecklas till regelrätta gatustrider, polisen kommer att gömma sig i polishuskällarna och knappt kunna försvara sig själva.
Förmodligen är det först då som den tramsiga utopismens bubbla spricker. Först då som majoriteten inser att Stefan Löfven med flera makthavare är nakna kejsare som inte har svar på någonting.