Att rösta rakt emot dem man företräder anses rimligt av elva ombud inför Liberalernas landsmöte. De säger sig veta bättre än medlemmarna. Och röstar för etablissemangets favorit Erik Ullenhag.
De elva ombuden upprörs i debattartikel i Expressen över att de länsförbund som de ska representera har krävt att de röstar på den partiledarkandidat som flest medlemmar vill se. ”Det begärs att samtliga ombud i ett länsförbund ska rösta efter majoritetens vilja i de rådgivande omröstningarna, oavsett hur stor minoriteten är.”
Detta är ”häpnadsväckande”, menar ombuden som tänker göra som de vill. ”Vi måste vara väl insatta och pålästa, lyssna och ta självständig ställning”, skriver de. Och då betyder det ingenting att majoriteten av medlemmarna vill ha Nyamko Sabuni. De tänker rösta på Erik Ullenhag som partiledare.
När fotfolk blir fienden
Det är ett tydligt förakt för medlemsopinionen som dessa ombud visar. Men dessvärre ligger det i tiden. Överallt agerar etablerade aktörer för att lösgöra sig från dem man säger sig representera. Det är något av en EUfisering vi ser. Eliten legitimerar sin makt med att man företräder folket, men i själva verket agerar man mot folkets vilja.
I en strikt juridisk mening har ombuden rätt. I partiets stadgar finns inga krav på ombud att följa instruktioner från de länsförbund man representerar. Men där tar också deras argument slut. Vid det formella.
Men demokrati är mer än formaliteter. Om demokrati bara vore formalitet, så kan även diktaturer vara demokratier. De upprätthåller ju ofta vissa demokratiskt liknande formaliteter.
L-ombuden menar att kravet på att lyssna på medlemmarna strider mot ”hela tanken med sluten omröstning vid personval i riksdag, kommuner och partiinternt”. Men skälet till slutna omröstningar är ju inte att ombud ska kunna strunta i dem man är ombud för, utan en formalitet för att underlätta för den minoritet som förlorade att inte pekas ut. Genom slutna omröstningar i personval kan förtroenden lättare byggas framåt.
Ombud som väljs av 21 länsförbund till ett landsmöte förutsätts ju företräda sitt förbund. Det är det som kallas representativ demokrati.
Deras uppgift är ju att företräda länsförbundets medlemmar. Någon annan maktbas har de inte.
Medlemmarna röstade fel
Hela resonemanget stinker demokratiförakt. Medlemmarna röstade ”fel”, därför anser man sig inte behöva följa utslaget i den demokratiska processen. Bara när majoriteten röstar ”rätt” ska demokratin gälla.
Så har ju inte minst Göteborgs kommun, där L en gång var tongivande parti, gjort när man hade folkomröstning om biltullar men sedan gick emot utslaget i folkomröstningen. Folket sa nej, politikerna bestämde ja.
Detta är utslag av erbarmligt dåligt ledarskap. Resultatet blir att tilltron till demokratin urholkas.
Genomförs direktval – följ utfallet
Den självklara läxan är enkel: om man genomför direktval, är det vansinne att köra över utfallet. Det är att helt i onödan idiotförklara fotfolket. Om man inte vill lyssna på medborgare eller medlemmar – låt bli att hålla omröstningar!
Men när man väl genomför direktval i form av folkomröstningar eller medlemsomröstningar, då gör den gode demokraten moraliskt rätt i att alltid följa utslaget, även om man inte gillar det.
Så utövas ledaskap som väljarna kan respektera. Det är ett ledarskap som vi numera har allt mindre av.
Demokrati kräver känsla och respekt för processen
Utöver respekt för väljarna kräver demokrati också respekt för själva hantverket. Den demokratiska processen är nämligen inget perfekt verktyg, något som Winston Churchill vittnade om när han sa att ”demokrati är den sämsta form av styrelseskick, förutom alla andra sätt att styra som prövats”.
Många tror att demokrati är enkelt. Så är det inte. Bara när val stärker respekten för utfallet, har demokratin fungerat.
Den Göteborgska folkomröstningen om biltullar och L-partiets medlemsomröstning om partiledarval har tvärtom försvagat demokratin. Istället för att skapa respekt och samförstånd, ökar klyftorna och motsättningarna.
Åter är det ledarskapets fel. Man kan inte försöka använda demokratiska processen för att dölja vem som tar makten. Det fungerar aldrig.
Om man vill köra över en opinion därför att man anser sig ha rätt, då ska man visa ledarskap och fatta beslut utifrån det representativa mandat man har som kommunfullmäktige, regering eller landsmöte – utan krumbukter och vilseledande manövrer. Den storm man får ta om man biter huvudet av skammen och går emot opinionen rakt och öppet, är, skulle jag vilja påstå, nog alltid lindrigare än den misstroendestorm som falskt demokratiskt låtsasspel innebär. Åtminstone över tid.
Varför misshandlas demokratin nu?
Varför har etablerade makthavare hamnat i så uppenbar otakt med vanligt folk att man känner sig nödgad till att också manipulera demokratins verktyg?
Jag tror den viktigaste förklaringen är att när makten stöter på stora opinioner man ogillar tar man till svartmålning av motståndarna, istället för att låta folk avgöra efter debatter i sak. Vi har ett ledarskap som därmed redan från början anser sig inte kunna vinna i renhårig demokratisk debatt, utan går till personangrepp och tillmälen. Men alltfler genomskådar spelet och förstår att den som kastar epitet på motståndarna är tomhänt och saknar sakliga argument att komma med.
En annan förklaring beror på att man söker snabba lösningar. Den politiska diskussionen är uppskruvad och efterfrågar snabba reaktioner. Och visst låter det bra att kunna proklamera att man använder demokrati för att lösa en stridsfråga? Men när de styrande sedan inte gillar utfallet, struntar man i det.
Det är här L-ombuden befinner sig. De ville låta demokratiska genom att ge medlemmarna chansen att rösta om partiledare. Men när man inte gillar utfallet, struntar man i demokratin. Finns bara ett ord för detta, det är: förkastligt.