I radiointervju har Stockholms biskop Eva Brunne försvarat islam men dömt ut kristna med fel partipolitisk åsikt, vilket väckt viss uppmärksamhet.
Det hela började med att hon sa ”jag har ibland mer gemensamt med muslimer, de jag träffar, än med högerkristna”. Något som i sig har ifrågasatts, men det blev än värre när hon skulle förklara sig.
När hon fick frågan vad hon menar svarade hon: ”Ja, men alltså varje trossamfund har ju ytterligheter. […] Vi hör mycket om terrorism och tänker att det är muslimer som utövar det här, vilket det ju är, men det är ju ändå en minoritet av alla de muslimer som vi, en liten liten minoritet av alla de muslimer som vi känner. Och det måste vi komma ihåg och måste också problematisera och prata om. Jag vill ju inte bli ihopbuntad med alla kristna, med högerkristna, bara för att jag är kristen och bli inputtad i ett fack. Lika lite vill ju muslimer bli det.”
Brunne buntar alltså ihop svenska kristna som inte är vänster med extremistiska mördare, våldtäktsmän som säljer kvinnor som slavar, bränner människor levande och sparkar boll med halshuggna människors huvuden.
Hennes kålsuparteori imponerar inte på andra än den politiska vänster som hon i verkligheten företräder. Och hennes syn på ”högerkristna” (ett begrepp hon inte förklarar) är, ”en fullständigt orimlig och oacceptabel relativisering”, som prästen Patrik Pettersson skriver i bloggen Kyrkliga Ting.
Brunnes människoförakt
Att Svenska kyrkan inte klarar av intellektuella, filosofiska och teologiska resonemang har länge varit känt. Man förstår inte att islam är en religion som inte gör skillnad på politik och religion, och därmed i sin teologi inte accepterar demokrati som styrelseskick. Istället ägnar sig kyrkan åt ett språk hämtat från dagis och landar ofta i just kålsuparteorier och meningslösa bortförklaringar.
Det som är nytt för mig är det öppna förakt för stora grupper kristna, som Eva Brunne ger uttryck för. Hon verkligen hatar människor med andra uppfattningar om kristendomen än hennes. När Pettersson på Twitter ställer sakliga frågor till henne, svarar biskopen spydigt, otrevligt och nedvärderande. Brunne låter mer som en sur satkärring i en svensk pilsnerfilm från 1950-talet än som en kyrklig ledare.
Pettersson skriver: ”Tråkigt nog är det ganska vanligt att personer som har ledande befattningar i vår kyrka bemöter oss andra – vi som står lägre ner i de kyrkliga hierakierna men som ändå uttrycker åsikter eller ställer frågor – på det sättet. Som om vi inte riktigt förstår eller är lite mindre vetande.”
Eva Brunne sparkar nedåt och agerar inte som en kristen. Hon och den vänster som kidnappat kyrkan är ute efter att förgöra de kristna värderingarna och traditionerna.
Brunne ser världen i ”vi och dom” och hatar oliktänkande. Det är så långt ifrån det kristna budskapet man kan komma.
Värdenihilismens förbannelse
Svenska kyrkan är ett tydligt exempel på hur postmodern värdenihilism härjar överallt i det svenska samhället. Moral och värdesättande av traditioner om vad som är rätt och fel, har ersatts av känslopjunk som på ytan vill framstå som ”snäll” och ”god” men som bär på en fascistiskt förakt mot just de hävdvunna värderingarna i allmänhet – och de människor som håller av dem i synnerhet.