GÄSTKRÖNIKA. Sveriges pris är högt för att politiken vägrat se den hårfina gränsen mellan hjälp och stjälp, mellan välvilja och välgång, skriver EU-kandidaten Jessica Stegrud i en krönika.

Ibland får jag frågan varför jag är emot invandring? Mitt svar är alltid det samma. Det är jag inte. För att jag helt enkelt inte är det. Jag är emot en ansvarslös asylpolitik – som kantats av felprioriteringar, belönat lögner och inte skiljt riktiga asylskäl från ekonomiska. En politik som bortsett från resurser och integrationspotential och vars konsekvenser det numer är omöjligt att blunda för.

Jag känner inget förakt, inget hat, bara ett stort vemod över att vi hamnat där vi är nu.

Att vi på några decennier blivit ett allt mer polariserat och tudelat land med en växande segregation, kulturella konflikter, ökande motsättningar, skiftande förutsättningar och bristande tillit – både till politiker, myndigheter, etablissemang och medborgare emellan.

Utöver sorgen känner jag en oerhörd besvikelse över de politiker som – måhända – av prestige, okunskap, ovilja, hybris eller kanske bara tidens tand blundat för de långsiktiga konsekvenserna. Vägrat se den hårfina gränsen mellan hjälp och stjälp, mellan välvilja och välgång. Mellan motgång och framgång.

Och som medvetet och systematiskt tystat de som lyft ett varningens finger, de som ställt relevanta frågor eller haft förmågan att se klarsynt på groende problem.

Priset är högt. För de som drabbas. För de som höjer sin röst. För kommande generationer. Och inte minst för den heterogena gruppen invandrare.

Jag tänker på alla de invandrare som arbetat, kämpat och slitit mer än de flesta. Både för att komma in i – och finna sin plats i det svenska samhället. De som bidragit till både utveckling och gemensam välfärd. Och som nu misstänkliggörs och dras över samma, breda kam som de som av olika skäl bränner bilar, tar över stadsdelar, bygger kriminella nätverk, mjölkar välfärdssystem och vägrar integreras. För de destruktiva finns. Hur märkligt det än låter för någon med helt andra ambitioner, värderingar och förutsättningar. De finns och de urholkar viljan att hjälpa. Det är dom och den politiska oviljan att erkänna och adressera problem, som bidrar till fördomar och skapar rasism. På riktigt.

Jag har själv nära vänner som invandrat. Människor jag både beundrar, respekterar och högaktar. Personligheter jag önskar att det fanns fler av. Av dom har jag bland annat lärt mig vad verklig generositet är och att kärlek uttrycks i mat. Mängder av god och vällagad mat. Och att om man behöver hjälp med något så är ingen tidpunkt fel, liksom inget avstånd är för långt.

Vi delar synen på ärlighet och att man skall ”göra rätt för sig” men mitt framfusiga och diskussionslystna sätt har de i ärlighetens namn inte alltid uppskattat. Inte heller mitt behov av att ibland dra mig undan den hjärtliga men förpliktigande gemenskapen. Men vi respekterar varann och vi lär oss.

Ibland tänker jag också på de gånger jag bevistat den utländska kulturföreningens årliga arrangemang. En dag fylld med folkdans, sång, musik, mat och tal. Ett enda långt bejakande av ursprung och historia. En glädje, gemenskap och stolthet jag sällan upplevt någon annanstans. Timmar som alltid fyller mig med en varm känsla och många tankar. Dels om hur alla dessa människor – första, andra och numer även tredje generationen svenskar – i de flesta fall så väl assimilerats. Och dels hur de – trots sin otvivelaktiga kärlek till sina rötter – verkligen tagit sig an och gjort Sverige till sitt.

De välskrivna talen hålls på båda språken och den blomstersmyckade scenen flankeras symboliskt av båda nationsflaggorna. I kafeterian trängs olika generationer sida vid sida, liksom hembakade specialiteter med mindre nogräknade Delicato-bollar. Assimilation när den är som bäst – brukar jag tänka, varm i hjärtat.

Men tanken skapar också ett sting av vemod i mig. En känsla av sorg över hur skamligt det blivit att som etnisk svensk älska sitt land på samma självklara, villkorslösa sätt. Att älska sitt land, sitt folk, sitt ursprung – med alla dess brister och förtjänster – borde inte det höra till det mest naturliga?

Mina vänner har även gjort mig ödmjuk inför hur svårt det är att migrera, om man har som målsättning att assimileras och bli en del av det nya. En process kantad av motgångar, uppförsbackar, obegripliga koder, ömsesidiga fördomar och inte minst saknad efter det man lämnat.

De har dock gjort mig lika förvissad om – hur tufft det än må vara – att höga förväntningar på assimilation trots allt är det enda, långsiktigt rätta. De utgör själva motorn i en jobbig process men också kärnan och framgångsnyckeln till ett bra, rikt, sammanhållet och väl fungerande land. Vårt gemensamma Sverige.

En förvissning och insikt som – om de delats av ansvariga för den förda politiken – jag tror hade skonat oss från många av de problem vi har att brottas med idag och generationer framöver.

Jessica Stegrud
Kandidat till Europaparlamentet (SD)