Under söndagskvällens debatt i SVT mellan partiledarna låter Stefan Löfven som en gammal grammofonskiva som hakat upp sig. Han saknar både riktning och vilja.
Mycket ståhej i medierna om det första tillfälle då de åtta partiledarna möttes efter att C och L slutit upp bakom S-MP-regeringen.
SVT-Agenda hade också ställt upp partierna annorlunda än förut. Istället för de fyra borgerliga partierna stod samlade till höger, stod nu Annie Lööf och Jan Björklund på vänstersidan tillsammans med Stefan Löfven och Isabella Lövin.
Frågan är om så mycket blev sagt, egentligen. Det är mycket enklare att attackera någon annan på kort tid, än att framföra ett eget budskap.
Vad får väljarna ut av att Jonas Sjöstedt (V) som ena stunden tar Jimmie Åkesson (SD) i handen om att agera mot skattesänkningen för de allra högsta inkomsterna, för att sedan kalla honom ”brun”. Betyder inte det att Jonas Sjöstedt också erkänner sig vara brun? Det blir löjligt med alla dessa epitet.
Om man tar allt tillsammans står SVT:s Elisabeth Marmorstein för en god sammanfattning:
”Bakbunden av 73-punktsprogrammet kunde inte Stefan Löfven som vanligt angripa högern för stora skattesänkningar som raserar välfärden. Istället framhöll han att eftergifterna till C och L var en förutsättning för att Sverige skulle kunna regeras – utan inflytande från SD.
På kort sikt kan det fungera men ’kampen mot högerextremismen’ kommer inte kunna vara Socialdemokraternas viktigaste projekt hela mandatperioden. Ska partiet inte tappa fler väljare måste han också visa upp några tunga sakpolitiska segrar.”
Regeringens svaghet är det mest utmärkande i dagens politiska vardag. Den vet bara vad den är emot. Inte vad den är för. Så kan man inte leda ett land. Regeringen måste avsättas så snart som möjligt.