GÄSTKRÖNIKA. Sverige kan komma att tvingas legalisera dödshjälp inom 10 år. De som inte har råd med privatvård kommer att behöva välja mellan en lång, utdragen död och en snabb, smärtfri sådan. Det skriver John Gustavsson, doktorand i nationalekonomi.
Vårdkrisen visar inga tecken på att avta, hemlösheten bland pensionärer har lett till massiva demonstrationer. Vad man än tycker i den etiska frågan, är det mycket sannolikt att krisen kommer att eskalera, och detta kommer leda till att Sverige kommer att legalisera dödshjälp.
Debatten om dödshjälp är etiskt komplicerad: Å ena sidan har vi patientens rätt att bestämma över sitt eget liv, å andra sidan kan man tycka att vården rent principiellt inte bör döda människor. Helt oavsett den etiska debatten så kommer dock denna fråga snart att avgöras av kalla ekonomiska fakta: Sverige kommer av finansiella skäl att tvingas legalisera dödshjälp inom 10 år.
Nu vill jag först säga att jag inte är för dödshjälp, även om jag anser att frågan är komplicerad. Etiska argument är dock på väg att bli irrelevanta: Andelen människor över 80 år beräknas öka med 50 procent över de kommande 10 åren. Denna åldersgrupp är som bekant den mest vård- och omsorgskrävande, och därmed den dyraste. En plats på ett äldreboende kostar över en halv miljon per år… medan en giftinjektion går loss på en tusenlapp.
Låter inte detta fasansfullt hårt? Ja, det är det också.
För att förtydliga: Jag tror såklart inte att Sverige ska börja med någon sorts Aktion T4-program och avrätta de äldre. Det behövs inte. Allt politiken behöver göra är att legalisera dödshjälp, och sedan fortsätta skära ner på äldreomsorgen som man gör i vårbudgeten. I takt med att allt fler äldre måste dela på allt mindre pengar, så kommer livskvalitén för de äldre att sjunka till så katastrofala nivåer att många kommer att välja giftsprutan, utan att något direkt tvång är involverat. Redan idag ökar antalet självmord bland äldre kraftigt.
Tror ni inte att moraliska frågor kan avgöras så här enkelt? Då måste ni studera historien. Den etiska debatten om slaveriet rasade i flera hundra år, men först på 1800-talet – när slaveri på det stora hela blivit olönsamt – började länder förbjuda det. Etik är intressant att diskutera i teorin, men i praktiken är det ekonomin som avgör.
Att legalisera dödshjälp kommer dessutom knappast kosta mycket politiskt. Till skillnad från de kraftiga skattehöjningar som skulle krävas för att kvalitén på omsorgen även i framtiden ska hålla samma nivå som idag så är det rätt okontroversiellt att låta människor välja att dö.
Redan idag finns många värdeliberaler i nästan alla partier som vill tillåta dödshjälp av etiska skäl. Politikerna kommer självklart aldrig säga rätt ut att dödshjälp bör legaliseras eftersom man inte har råd att ge de äldre en dräglig levnadsstandard, istället kommer man gömma sig bakom värdeliberala argument; ”Vi ger bara människor rätten att dö, det är en mänsklig rättighet… åtminstone blev det en mänsklig rättighet när vi fick slut på pengar”.
Vårdpersonal i Sverige har dessutom inte rätt till samvetsfrihet, något Sveriges domstolar ju slog fast i ett uppmärksammat fall som involverade en barnmorska som inte ville utföra aborter. Annars är ju problemet när man legaliserar dödshjälp att vårdpersonalen helt enkelt vägrar ge dödshjälpen; de har ju valt sina yrken för att få rädda liv, inte avsluta dem.
Men eftersom vi i Sverige redan har bestämt att vårdpersonal som har samvetskval minsann får lov att syssla med något annat, så blir det inga problem att tvinga sjuksköterskorna att knuffa mormor utför den metaforiska ättestupan. Det är bara business as usual, här i vårt märkliga land.
Vore det inte då mycket enklare att bara anställa mer personal? Problemet är att för att fylla gapet mellan antalet anställda i välfärdssektorn idag och det antal vi kommer behöva så måste så gott som varenda 19-åring som går ut gymnasiet under de kommande åtta åren börja jobba inom välfärden. Detta kommer av förklarliga skäl inte hända.
”Men invandring då? Detta bevisar ju att vi behöver invandring”, hävdar nu säkert någon. För att kunna jobba inom vård och omsorg måste man dock kunna tala begriplig svenska och ha lämplig utbildning. Givetvis bör vi tillåta en arbetskraftsinvandring av människor med vårdutbildningar, men det kommer knappast räcka. Man kan tyvärr inte som idag bara ta emot hundratusentals flyktingar och sedan hoppas att de väljer att utbilda sig och arbete inom ”rätt” områden.
I takt med att välfärdskrisen förvärras kommer de äldre som har råd att söka sig utomlands, eller till privata alternativ där de finns. Resten kommer sannolikt inom tio år att få välja mellan en lång, utdragen död och en snabb, smärtfri sådan. Och när vi väl nått den punkten kanske vi kan sluta låtsas som att Sverige fortfarande är en välfärdsstat.
John Gustavsson
Doktorand i nationalekonomi