”Min intellektuella feghet äcklar mig”

Likt många har jag, långt före Metoo, retat mig på Fredrik Virtanen. När han nu fått begrunda sitt fall från de fina, mediala parnasserna medger han vänsterns förljugenhet och moraliska ynkedom.

Metoo slog hårt mot vänsterns män. De som kallade sig feminister samtidigt som de skamlöst jagade kvinnor för sex.

Nära och sexuella relationer mellan människor är inget för politiken. För oss som är konservativa tillhör det privatlivets helgd. Så länge det inte handlar om olagliga handlingar.

Så varför ta upp Fredrik Virtanen och hans nya bok, ”Utan nåd”?

Vänstern som alltid vägrar ta eget ansvar

Därför att Virtanen för fram intressanta tankar som bevisar att han rannsakat sig själv och inte bara kommer med ursäkter (som Bill Clinton, när han fick frågan varför han gjorde det med Monica Lewinsky i Vita huset: ”därför att jag kunde”). Virtanen erkänner nu att det är precis så illa som vi konservativa alltid vetat om: ”Den moralistiska vänstern som jag tillhörde är ett obehagligt etablissemang som inte bryr sig om sanningen”.

När han söker förklaring till varför han var så närgången mot unga tjejer börjar han i det som vänsterfolk alltid skyller på – trots makten, pengarna och den höga prestigen såg han sig själv som svag. Så har Gudrun Schyman och Mona Sahlin också förklarat sina snedsteg. Man vill ha hela makten, men inte ta ansvar för något. Således ansåg Virtanen sig ha komplex och vara underlägsen, trots sin ställning.

Han menar att kvinnor har en överordnad ställning i ”raggandet” för att få sex: ”Tjejer behöver mer sällan tjata. I alla fall är det min upplevelse. Det är ju kvinnor som är åtråvärda och bestämmer över ens bekräftelse.”

Detta sagt i en SvD-intervju med Erika Hallhagen, som konfronterar Virtanen med hans raggningsförsök mot henne som praktikant i början av 00-talet.

Vänstermänniskor anser sig alltid vara offer, alltid kränkta och dragandes på mängder med komplex. Därför betraktar man sig som underordnade trots att man har hela makten över politiken, medierna, kulturen och universiteten. Även när det gått så långt att man som Stalin och Mao tagit livet av alla opponenter, anser man sig fortfarande vara förfördelad.

Man får en skum syn på livet av att vara vänster. Jag har aldrig förstått tjusningen med den. De tror att man kan gör det lätt för sig om man alltid, alltid skyller allt på andra. Men livet blir bara torftigt om man inte skärskådar sin egen moral och söker bli bättre som människa.

Inte förstått vänsterns falskhet utan krisen

Detta verkar Virtanen nu börja förstå. Han skriver i boken, ”Min intellektuella feghet äcklar mig mer än alla pattar jag kan ha klämt på krogen”.

– Det handlar om vad jag själv hade gjort om jag inte hade varit den som råkat hamna i skottgluggen. Hade jag stått på rättssäkerhetens sida? Jag kom fram till att även jag skulle ha valt bort att problematisera vissa frågor, precis som media gjorde den här gången. Jag hade en sådan otrolig plattform, med potentiellt miljoner läsare, och ändå följde jag minsta motståndets lag. Det äcklar mig, säger han till SvD.

Vänstervännerna som svek

Nu har Virtanen tvingats konfrontera sin egen världsbild, eftersom det är dom han trodde vara hans vänsterkamrater som gått hårdast åt honom och som nu inte ens hälsar på honom.

Och i kriser avslöjas människor obarmhärtigt. Virtanen tycks faktiskt ha lärt sig en hel del av det han gått igenom.

Han säger att han väl nu får bli ”en sån där Jordan B Peterson”.

Jag får känslan av att Virtanen faktiskt blivit vuxen av det som hänt. Om han kan bidra till att avslöja vänsterns moraliska förljugenhet i bredare perspektiv än hans eget, återstår att se.