Det är skrämmande att så många öppenhetens fiender finns i svenska medier. De tål inte att höra åsikter de inte delar, utan vill tysta meningsmotståndare. Dessa etablissemang är de verkliga extremisterna.
SvD:s samtalsserie ”Den polariserade debatten” har blivit omdebatterad i andra medier, där många anser det vara fel att värna bredd och öppenhet. Det anses ”naivt” att låta meningsmotståndare komma till tals.
Själv anser jag initiativen för att överbrygga polariseringen genom samtal är alldeles för få i Sverige. Alla vet att ”åsiktsbubblorna” där vi bara hör de egna åsikterna bekräftas, är en fara för demokratin. Åsikter behöver mötas på torget, i en större offentlighet, där de i god ton kan brytas mot varandra.
Därför är artisten Navid Modiri med samtalspodden ”Hur kan vi?” och dramatikern Stina Oscarson med samtalsserie i SvD, fräscha och nödvändiga inslag i demokratiarbetet och av stor vikt.
Men nu hör mängder med mediefolk av sig och tycker det är fel att samtala med dem som inte håller med.
Cyniskt att låta meningsmotståndare komma till tals
Kulturjournalisten Elina Pahnke i Sydsvenskan slår fast att journalister springer rasisternas ärenden då de öppnar för att tala med dem utanför etablissemangens snäva krets. Särskilt allvarligt är att just ”högerröster” får alltför stort medieutrymme och med det avser Chang Frick, Katerina Janouch och Lars Vilks. Medan hon inte har något emot islamisten Yasri Khan eller extremfeministen Nina Rung.
PR-tanten Brit Stakston går bärsärkagång i DN: ”Det är ett högt pris för demokratin när ytterlighetsröster konstant förstärks och ges ökad legitimitet i jakten på läsare, och tittare. Det är cyniskt och rejält naivt”, skriver hon. De som inte tillhör etablissemanget ska alltså tystas. Inte ens för demokratins skull är hon beredd att låta oliktänkande komma till tals. Så resonerar bara dem med totalitära böjelser.
Johannes Klenell, på LO-bladet Arbetet avskyr konceptet ”samtalsaktivism” överhuvudtaget. ”Det att den ena parten febrilt vill mötas samtidigt som den andra parten stannar i sin extrema hållning. Det gör att den som har ambitionen att mötas sakta men säkert tappar kompassen i sin resa mot vad den tror är halva vägen. Blir tillmötesgående. Söker common ground som i slutänden bara bekräftar extremistens konspiratoriska världsbild.”
Så talar en antidemokrat. Om det enda sättet att skydda den egna ståndpunkten är att låta bli att tala med meningsmotståndare, då är det inte långt till Stalin och Mao – varför inte spärra in ”extremisterna”?
Dagens Nyheter går också till storms mot det öppna samtalet med Jack Werner. ”Blunda inte för risken att idén om den polariserade samtiden delvis är en produkt av en offentlighet som alltid söker de mest aggressiva reaktionerna, funnit att de existerat och glömt alla andra, och genom att berätta om dessa aggressiva reaktioner skapat fler på andra sidan och därmed snurrat upp sig i en polariseringsspiral i miniatyr.”
Det verkar aldrig ha fallit Werner in att vi som inte delar vänsterliberal korrekthet inte är aggressiva utan bara har andra politiska ståndpunkter som går emot Werners. Det är han som uppfattar dem som ”aggressiva” eftersom de går emot hans egna.
Utan meningsutbyte ingen demokrati
Dessa etablissemangsröster framstår som prinsessan på ärten. De är så sköra, så känsliga, att de inte tål att höra åsikter som går emot deras egna. Men då vet man inte vad demokrati och yttrandefrihet är. Då kanske man ska flytta till Iran, till Eritrea eller Nordkorea. Där slipper man höra några andra ståndpunkter än de som är rättroende enligt regimen.
I en demokrati är det däremot ett krav att man låter olika meningar brytas mot varandra. Och folket avgör i allmänna val hur styrkeförhållanden ska se ut mellan olika politiska riktningar.
Med dessa etablissemangsröster får vi istället ett samhälle styrt av fördomar, etablissemangens fördomar mot den allt bredare folkliga opinionen som motsätter sig de etablerade ”sanningarna”.
I alla internationella jämförelser bedriver Sverige en extrem invandringspolitik. Ändå är det kritikerna av denna extrema politik som stämplas som extremister, medan de som driver på i oförändrad kurs ser sig som mainstream, som balanserade och seriösa.
Att svenska folket har rätt till en öppen diskussion om för- och nackdelar med brännande samhällsfrågor, borde vara en självklarhet.
Men istället ägnar sig etablissemang åt att göra allt för att svärta ner öppenhet och fri diskussion. Man ser sansade motargument mot den extrema politiken som ”aggressiva”.
Jag trodde inte det hade gått så långt. Men de totalitära dragen i svenska etablerade kretsar är uppenbarligen så starka nu att man inte längre skäms över att göra sällskap med de många diktaturer som försökt strypa det öppna samtalet.