Krokig väg till stärkt försvar

Alla partier kom överens om en mörkare omvärldsanalys i Försvarsberedningen, men att skjuta till de pengar som behövs sitter långt inne för Socialdemokratin.

Till Samtiden sa SD:s ledamot i Försvarsberedningen Roger Richthoff att ”det här är väldigt glädjande”. Han hade inga problem att skriva på slutbetänkandet ”Värnkraft”, som lämnades till regeringen igår.

Men de borgerliga partierna hoppade av, eftersom regeringen krävt en separat ”brasklapp” ska bifogas, om att man med denna beredning inte lovar att skjuta till de 84 miljarder kronor som behövs för att komma upp till en försvarsbudget på 1,5 procent till år 2025.

Detta trots att förre talmannen och försvarsministern Björn von Sydow (S) gjort ett bra jobb som ordförande och lyckats skapa samsyn.

I Svenska Dagbladet menar Claes Arvidsson att statsminister Löfven, finansminister Andersson och försvarsminister Hultqvist ”helt sonika körde över honom. Dumpade honom. Förödmjukade honom.”

De borgerliga blev så rasande över detta agerande att de inte skrivit under slutrapporten.

Man kan kritisera S för att kasta in brasklappar i ett så viktigt utredningsarbete. Det antyder ju att S inte i handling är beredda att ställer upp på ambitionerna som uttrycks i ord.

Men samtidigt gör Roger Richthoff (SD) rätt när han står bakom Försvarsberedningen. Den slår inte bara fast att stärkt försvar är nödvändigt, den visar riktning och kan utgöra grunden för kommande försvarspolitik. Och enligt Richthoff, som är gammal arméofficer, kan man på kort sikt inte gå snabbare fram med förstärkningarna av försvaret än vad beredningen gör.

Vi kan säga att Richthoff och von Sydow är de sakliga rösterna i försvarsdebatten. Den borgerliga reaktionen är taktisk på samma sätt som Socialdemokratins brasklapp är det. Man vill markera mot de andra. Även om man i grunden är överens.

Nu är det inte så destruktivt som det kan låta. Inte i detta fall. Med tumultet på slutet har försvarsberedningen och försvarspolitiken fått betydligt mer uppmärksamhet i samhällsdebatten än de fått om alla varit överens. Den uppmärksamheten är försvarspolitiken värd.

Samtidigt förändras ingenting i sak, inför det verkliga avgörandet: kommande statsbudgetar. Sverigedemokraterna kommer att lägga förslag i linje med försvarsberedningen, och om de borgerliga röstar för, blir den också officiell svensk politik – vad S, MP och V än tycker om det. Socialdemokratiska brasklappen har då ingen betydelse.

Det problem som kan uppstå är att C och L måste rösta tillsammans med SD. Här finns oklarheten. C och L kan behöva välja mellan svagt försvar tillsammans med S, V och MP. Eller stärkt försvar, som man dock behöver rösta igenom tillsammans med SD.

Grundfrågan är egentligen: är markeringarna mot SD av större betydelse än förmågan att kunna försvara kungariket Sverige mot de ökade yttre hoten?