Hederskulturens företrädare är i full färd med att etablera sig i det svenska samhället utanför hemmet. Kuratorer, lärare, socialsekreterare och vårdpersonal kan börja gå hederskulturens ärenden.
I efterdyningarna till #metoo lanserade journalisten Galaxia Wallin #underytan, ett upprop för kvinnor som levt eller lever under hedersförtryck. Ungefär ett år senare publicerar hon ”Fånge i hederns namn”, en sammanställning av sju vittnesmål från unga kvinnor med rötter i Mellanöstern.
Här öppnas helvetets portar och vi får inblick i en brutalitet som får de allra flesta av vittnesmålen från #metoo att blekna i jämförelse.
Var och en av de sju berättelserna förtjänar att lyftas fram enskilt, med sina respektive slutsatser och reflektioner. Islam är till exempel inte en gemensam nämnare och en av gärningsmännen är etnisk svensk. Men Wallins bok handlar uteslutande om unga flickor med rötter i Mellanöstern, som för det första utsätts för grov brottslighet och som inte får något stöd från sina familjer.
Berättelsen om Noora etsar sig fast, en tjej i tonåren som växer upp i Sverige och tittar på Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson på julafton. Hon blir grundlurad av sin familj och tvingas mot sin vilja att gifta sig med Kamal, en kusin från Syrien.
Kamal är psykopat, sadist och våldtäktsman. Försök ta in följande passage, som äger rum efter att Noora redan blivit bunden och förnedrad av sin man:
”Kamal låg på rygg bredvid mig helt naken. Sedan reste han sig igen och tittade på mig. Sedan klev han på mig. Jag trodde jag hörde mitt bröstben knäckas och jag skrek som en galning. Jag skrek och han skrattade. När han inte kunde komma på andra tortyrmetoder avslutade han med en våldtäkt. När han var klar vilade han en stund på mig. Jag hostade och då varnade han mig att han skulle pissa på mig om jag kräktes.”
Detta är förstås vidrigt i sig, men på något sätt är det ännu svårare att smälta vad som händer sedan. Noora berättar vad som har skett för sin egen far, som spelar dum och viftar bort det hela. Vi förstår att relationen mellan far och dotter hade varit trygg och kärleksfull och desto större blir flickans besvikelse när han inte orkar eller vågar hjälpa henne.
Han är inte ond, utan svag och vet att släkten inte skulle acceptera en skilsmässa.
En annan berättelse handlar om Ahlam, som noga bevakas av sin familj eftersom hon har blivit kär i och träffar en brittisk-svensk kille och vill leva ett fritt liv. Jag stannar upp lite vid en till synes försvenskad lärarinna, som i hemlighet spionerar på muslimska tjejer för föräldrarnas räkning. Som en medarbetare åt Gestapo rapporterar hon hem om vem som håller vem i handen, trots att hon mer än väl förstår konsekvenserna för unga muslimska tjejer som går över gränserna.
En aspekt av hederskulturen är just den sociala kontrollen. Inte säker någonstans. Ögon ser, öron hör.
Det går inte bra för Ahlam, som föder ett barn hos släktingar i Libanon, ett barn som sedan tas ifrån henne. Nu lever hon på hemlig ort, på flykt undan släktingar som bokstavligen vill mörda henne eftersom hon har skämt ut familjen.
Kvinnorna i Galaxia Wallins bok har ändå det gemensamt att de kan ta kontakt med en journalist och berätta, låt vara anonymt och i hemlighet. Trots att de är sargade till kropp och själ har de rent fysiskt på något sätt befriat sig, vilket långtifrån alltid är fallet.
Forskare uppskattar att så många som 240 000 unga i Sverige lever under någon form av hedersförtryck, självklart inte nödvändigtvis så grovt som det som beskrivs ovan. Många offer lider i det tysta och deras berättelser skildras aldrig.
Ingen behöver förklara för mig att även den etniskt svenska kulturen kan ge upphov till våldtäktsmän och sadister. Men för det första är jag helt övertygad om att de extrema tabun som byggs upp kring sexualitet i Mellanöstern är osunda både för både kvinnor och män. Denna löjeväckande fixering vid den blivande brudens underliv får de mest absurda konsekvenser med tredubbla läkarkontroller, oskuldsintyg och stenhård kontroll.
För det andra får flickorna inget stöd av sina familjer om de våldtas och utnyttjas, det sannolika är att de istället ifrågasätts och skuldbeläggs om de berättar, vilket innebär ”möjligheter” för de män som är fräcka och samvetslösa nog att dra nytta av situationen.
Vi noterar att många av de drabbade flickorna är svenska medborgare eller i alla fall en del av det svenska samhället. De brott som deras familjer begår mot dem borde utan tvekan hanteras av rättsväsendet, men hur lätt är det när myndigheterna möts av en kompakt tystnad? Och det mest sorgliga av allt, flickorna skolas in i hederskulturen och för den vidare till nästa generation.
Svenska myndigheter figurerar i bakgrunden och flera av kvinnorna har fått skyddade boenden eller på annat sätt flyttats bort från sina förövare.
Samtidigt konstaterar vi en aningslöshet från myndigheternas sida, ibland över gränsen till ren dumhet. När Noora giftes bort accepterade socialen att hennes blivande make från Syrien hade skrivit kärleksbrev på svenska.
Situationen kan inte bli bättre av att alla system som har med integration att göra idag är överbelastade. Dessutom håller hederskulturens företrädare på att etablera sig i samhället utanför hemmet. Kuratorer, lärare, socialsekreterare och vårdpersonal med utländsk bakgrund kan mycket väl gå föräldrarnas ärenden.
Det vi står inför är ett oerhört samhällsproblem, som det tydligen går bra att blunda för. Så fort maktens företrädare ställs till svars för utvecklingen så får man samma standardsvar. Problemen förnekas och relativiseras och den som ställer frågan antas ha rasistiska motiv. Det är ”männen” i allmänhet och universella patriarkala strukturer som ligger bakom. Så förs diskussionen över till bidragsmiljoner, genusdagis, normkritik och kvotering av bolagsstyrelser – allt medan örfilarna viner i förorten.
Wallin har förstås gjort en betydande journalistisk gärning, vilket såvitt jag kan se inte har rönt någon större uppmärksamhet utöver ett par artiklar i Expressen. I en intervju får hon frågan hur hon ställer sig till Sverigedemokraterna politik, vilket onekligen ställer henne inför ett dilemma. Ducka frågan, kritisera SD:s politik, eller smittas av SD-sjukan och garanterat bli irrelevant i vänsterliberalernas ögon.
I den situationen väljer hon det minst obekväma och säger sig vara okunnig om SD:s politik. Men det svaret kan hon inte ge nästa gång efter att ha fått svar på tal av Sara Seppälä (SD):
”I en riksdagsmotion, skriven av mig och riksdagskollegan Markus Wiechel, framhåller vi betydelsen av att kartlägga hedersförtrycket, skärpa straffen och öka stödet till de delar av civilsamhället som arbetar med detta. Sverigedemokraterna har varit drivande i att kriminalisera hedersförtryck och vi anser inte att det svenska samhället ska godkänna utländska äktenskap, som inte lever upp till svenska lagar.”
Men det krävs mer, vilket Seppälä också framhåller:
”Vi måste fokusera på att bota sjukdomen och inte bara lindra symptomen. Vi ser idag ett samhälle som håller på att segregeras utmed etniska, religiösa och kulturella gränser. Att stifta nya lagar och ge stöd åt civilsamhället kommer i slutändan inte vara verkningsfullt, när en stor del av samhället inte anser att de behöver förhålla sig till svenska lagar och normer.”
Jag kan här förtydliga ytterligare gällande migrationspolitiken. Det är en praktiskt taget omöjlig uppgift att kväva hederskulturen så länge dammluckorna står öppna för fortsatt massiv anhöriginvandring. Att på sikt stävja hedersförtrycket är ett arbete som å det grövsta försvåras av de släpphänta reglerna för anhöriginvandring, som direkt motverkar integration och assimilation.
Det är måhända ett smärtsamt vägval för somliga, men ett vägval som ändå måste göras.