Det där ordet, populism, är bara ett skällsord för de som gjort bort sig. Men okej, eftersom ordet används så ofta kan det vara värt en analys.
Det är ofta i sociala medier man kan läsa intressanta tankar som går utöver det slätstrukna (men också mycket skit, förstås). De etablerade medierna har blivit en del av makten och har därför förlorat den fria tanken.
Ja, det är ju oftast medierna som spottar ur sig ordet ”populism”, för att förnedra de väljaropinioner som fått nog av makthavare som inte tar ansvar och som låter utvecklingen gå rakt dit pepparn växer.
Istället för att granska makten och dess oförmåga att lösa samhällsproblem (ja, de har ju tvärtom själva skapat våra tyngsta samhällsproblem med våld och otrygghet genom att tillåta en invandring som man inte klarar av att hantera), ställer sig medierna på makten sida för att spotta på folket. De ovärdiga små idioterna som röstar på nya partier! Fy!
Denna min inledande harang skulle de lätt stämpla som… populism.
Ordet populism säger ingenting
Och det visar problemet med ordet. Det säger ingenting.
Vad var Socialdemokraterna när deras företrädare började väljas in i riksdagen och bildade riksdagsgrupp i början på 1900-talet – om inte populister. De krävde bättre villkor för arbetarna. Herregud, vilken farlig populism!
Ska jag ge populism en definition så blir det: opinion som lyfter fram nya angelägna samhällsproblem när makthavarna inte gör det.
Nu har ändå Ax:son Johnsons stiftelse givit ut en antologi om ”populismens idéer”. Jag får reda på det genom statsvetaren Stigbjörn Ljunggren och hans blogg. Han har gjort en snabbrecension med lätt hand.
Utöver etablissemangens vanliga bekymmersamma ord om att deras makt utmanas – vilket man absurt nog kallar hot mot demokratin – finns vissa insikter i sagda bok.
Peter Santesson, fil dr i statsvetenskap och opinionschef på Demoskop, har en klok definition på det som slarvigt kallas populism: ”Om de etablerade partierna inte tar upp sådana frågor som folket finner centrala kommer någon annan att göra det”.
Exakt. Svårare än så är det inte. Och det handlar inte om populism utan om levande demokrati. Folket överger de makthavare som sviker dem!
Santesson menar, enligt Ljunggren, att de politiker som säger att de ”inte förstår hur väljare kan rösta på SD”, egentligen säger: ”jag förstår ingenting och bör därför inte väljas…”
De gamla partierna smutskastar den demokratiska process där väljare finner nya företrädare som bättre svarar upp mot deras krav på politiken. Socialdemokratiska partiet är värst, därför att deras väljarförluster är störst.
Istället borde de göra upp med sin egen förnekelse
Folkbladets redaktör Widar Andersson tar i boken upp frågan ur annan vinkel: han beklagar ”förnekelsen”. De gamla partierna förnekar samhällsproblemen och ”förnekelse är en mycket ofruktsam attityd för den som vill försöka odla förtroende och tillit i bredare kretsar”.
Just så. Istället för att makthavarna kastar epitetet ”populist” på nya politiska rörelser, borde de gå i terapi för att göra upp med sin egen förnekelse. Först när de kan se verkligheten som den faktiskt är, kan de komma in i matchen igen. Om de inte bearbetar sina mentala lögner kommer de att tyna bort – med all rätt.
Mediernas svek
Journalisten Jörgen Huitfeldt, tidigare i SR och nu i Kvartal, menar att medierna ”svikit sitt uppdrag att skildra verkligheten sådan den är”.
Ja, jag tror faktiskt Sverigedemokraterna hade haft mindre framgångar om medierna tvingat makthavarna att se verkligheten och därför ändra sin utopiska politik till något som fungerar. Då hade behovet av SD inte varit lika stort.
Stigbjörn Ljunggren tycker till sist att boken brister eftersom den inte berör medielogikens betydelse, då den har en ”inneboende populistisk hållning” . Här är han för knapphändig för att jag ska förstå vad han menar.
Glädjande insiktsfullt
Men det är intressant och glädjande att fler i de fina salongerna börjar förstå att det inte är ”populismen” som är problemet, utan att problemet snarare är de gamla makthavarnas förnekelse av vår tids samhällsproblem.