Är politiken en godispåse med en massa smålöften, eller är det en fråga om vägval i stora frågor? Valfilmerna avslöjar hur partierna tänker.
Visst, jag är partisk. Men jag kan inte säga något annat än att Jimmie Åkessons valfilm är överlägsen de andra partiernas. Inte bara för budskapet, utan framför allt för perspektivet.
Åkesson talar om Europas mångfald av nationer och kulturer, och han älskar dem. Sedan sätter han den verkligheten mot EU som är en byråkratisk union. Jag tycker det är folkbildning av högsta klass, att beskriva vad saker är och visa på komplexiteten.
Det kan jämföras med Stefan Löfven i Socialdemokraternas nya korvkioskfilm, där medborgarna reduceras till kunder som ska köpa löften som serveras av politiken. Politiker som månglarna i templet. (Och sminkade till oigenkännlighet.)
Också Moderaterna vill sälja, med sitt toppnamn Tomas Tobé. Budskapet är att han tycker kriminaliteten är allvarlig. Inte så originellt eller djupt. Moderaterna ska dock ha ett plus för att man försöker använda humor i de kortkorta valfilmerna. Men humor är kanske inte rätt verktyg i ett EU-val som väljarna inte ägnar så mycket tid åt.
I jämförelse framstår Sverigedemokraternas valfilm som rena statsvetenskapliga föreläsningen. Vilket är minst sagt paradoxalt med tanke på att SD av sina motståndare i politik och medier beskrivs som ”populister”.
Sett till valfilmerna är det Sverigedemokraterna som tar Europa och EU på allvar, medan andra gör det till jippo.