Konservativ idédebatt på hög nivå. Så kanske man kan kalla aktuell ordväxling mellan SvD-kolumnisten Thomas Gür och vice gruppledaren Henrik Vinge (SD). Var skillnaderna finns blir tydligare: perspektiven är olika.

I en ovanlig kolumn i Svenska Dagbladet har Thomas Gür granskat Sverigedemokraternas politik utifrån att partiet nu är en betydande maktfaktor i svensk politik.

Ovanlig i den bemärkelsen att Gür granskar sakpolitik snarare än att vältra sig i skrikiga okvädesord eller hatfyllda fördömanden, det som brukar vara den ”normala” reaktionen från etablerat håll.

Nej, som den vasse kolumnist och författare han är riktar Gür in sig på ett av Sveriges största samhällsproblem: utanförskapet. Och då främst det som hundratusentals invandrare lever i.

SD utan politikutveckling

Sverigedemokraterna har inte någon politik för att lösa utanförskapet, skriver han:

”Nu har visserligen det största reella problemet vad gäller utanförskapet inte varit SD:s avsaknad av politik inom detta område, utan de andra partiernas usla och skadliga politik under de senaste trettio åren. Men likväl är sakförhållandet att SD inte förmått att utveckla en sammanhållen politik inom denna för partiet så viktiga profilfråga.”

Gür menar att få har frågat hur Sverigedemokraternas lösningar ser ut. Därför har partiet kommit undan ”för lätt”.

Detta sagt till en partiledning som utstår förakt från alla de svenska etablissemangen och varit utsatt för våld av extremvänstern, bara därför att man vill framföra ett konservativt budskap som går stick i stäv med rådande ”progressiva” anda. Senast under den gångna veckan krävde en riksdagsledamot (V) att få byta plats, eftersom hon mådde dåligt av att behöva sitta bredvid en kollega från SD.

Inget annat parti har blivit så mobbat, så föraktat, så skamlöst illa behandlat och så förljuget som Sverigedemokraterna. Det är inte riktigt vad jag skulle beskriva som att ha haft det ”för lätt”.

Nu menar inte Gür dessa primitiva och dåraktiga känsloyttringar, utan att Sverigedemokraterna kunnat nöja sig med att kritisera andra och på det viset kanaliserat ett växande folkligt missnöje.

Men är det sant?

Först stoppa de fortsatt stora volymerna

Henrik Vinge, ny vice gruppledare för SD i riksdagen, ger ett intressant svar på sin Facebooksida. Han menar att det är en myt att partiet saknar svar på ”integrationsutmaningarna” eller ”utanförskapet”.

Det första som krävs för ”att vända utvecklingen är ett asylstopp”. Sedan borde de ”som inte vill bli en del av det svenska samhället ges bättre möjligheter att återvända till sina hemländer”.

Dessa två åtgärder skulle ”bromsa ökningen av utanförskap och möjliggöra en normalisering”. Vinge menar att detta skulle ge effekt, till skillnad från ”övriga partiers åtgärder som bekant bara har lett till större problem”.

Här kan Vinge luta sig på den akademiska forskningen som visar – det i och för sig självklara – att utanförskap blir avsevärt mycket svårare att bryta ju större antalet invandrare blir (se exempelvis Oxfordprofessorn Paul Collier i Exodus, 2014). Här har ju Moderaterna tillsammans med andra drivit en synnerligen vetenskapsfientlig och utopistisk migrationspolitik i många år.

Sammanhållning snarare än integration

Vinge ger Gür rätt i att SD inte talar om integration, men det betyder inte att partiet saknar politik på området. SD talar hellre om sammanhållning och detta var temat för avsnitt två i partiets valmanifest. Där står: ”Sverige behöver mer än någonsin en politik för att bygga vår gemensamma identitet, för social tillit och för sammanhållning”.

Själv tog jag i en panel för Axess under Almedalsveckan 2011 upp frågan ”Hur integreras man till ingenting?” Det syftade på att svenska partier och etablissemang menar att det inte finns någon specifik svensk kultur. Allt bra kommer från utlandet, en uppfattning som Fredrik Reinfeldt uttryckte bestämt när han 2006 sa ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”

Thomas Gür tycks utgå ifrån att denna strid är över och att alla gamla partier och etablissemang numera erkänner att vi har en egen sammansatt kultur som skapar den svenska identiteten. I så fall har Gür fel. Visserligen har man slutat säga det öppet, att svensk kultur inte finns, eftersom man vet att svenska folket inte gillar det. Men i det dagliga utövandet av politik i regering, riksdag och myndigheter är de Reinfeldtska tankebanorna ännu bärande.

Det är ju därför Sverigedemokraterna blivit så stora. Man är oppositionen mot en självföraktande elit, som drömmer sig till Bryssel istället för att vara stolt över och anse sig vara ombud för vardagens människor i det egna landet.

Sammanhållning istället för assimilation?

Mest tankeväckande i Henrik Vinges svar till Gür är följande mening: ”Att assimilera människor mot deras vilja är ett tröstlöst projekt.”

Integration betyder att man från båda håll gör eftergifter i närmandet till varandra. I klarspråk behöver svenskar bli lika mycket afghanska som invandrade afghaner behöver bli svenska.

Detta är fullständig galenskap, men har sedan 1975 varit den bärande ambitionen i svensk politik. För det första: hur kan Sverige ge upp svenska seder och traditioner, om de inte finns? Reinfeldt & Co menar ju att allt bra ändå är utländskt…

För det andra befinner vi oss i Sverige. Det är hit migranter har sökt sig. Det är inte svenska folket som sökt sig någon annanstans eller eftersträvat något annat än det svenska samhället, dess traditioner och kultur. Detta är svenska folkets hem. Att vi varit generösa och bjudit in väldigt många främlingar i hemmet, betyder ju inte att gästerna har rätt att möblera om.

Men det har som sagt varit den tydliga, men dolda hållningen från statsmakterna. (Broschyren ”Till dig som är gift med ett barn” visar mentaliteten inom Myndighetssverige – vi i Sverige ska anpassa oss till andra.)

Det är ytterligare en förklaring till varför Sverigedemokraterna blivit så stora. Det är det enda parti som öppet och tydligt tagit avstånd från denna ”integration” av svenska folket till Mellanösterns kulturer.

För mig har assimilation varit det självklara svaret, det ord som också varit naturligt och odramatiskt att använda i det stora invandrarlandet USA. Nyanlända har att anpassa sig till det nya landets kultur, och får då också möjlighet att göra klassresa genom att prestera.

Och den amerikanska drömmen har länge fungerat. Flera tunga makthavare i USA är ”andra generationens invandrare”. Obamas försvarsminister Leon Panetta, som också var Bill Clintons stabschef, tackar i sina memoarer Amerika för de möjligheter landet gav hans invandrade föräldrar. Två av nio domare i USA:s mäktiga Högsta domstol är ”andra generationens invandrare” (även om man aldrig talar i de termerna över där).

Assimilationspolitiken fungerade och såg till att invandrare och deras barn förstod att det är amerikanska villkor som gäller för att lyckas i USA.

Men i svenskt sammanhang har assimilation fått dålig klang eftersom det knyter an till plikt och skyldigheter.

Det är ett skäl till att Henrik Vinge inte vill använda det, säger han när jag kollar att jag tolkar honom rätt. Ett annat skäl att tala om sammanhållning istället för assimilation är att en sammanhållen gemenskap bara kan fungera om man vill tillhöra gemenskapen.

Genom att tala om sammanhållning, istället för om integration eller assimilation, vill Sverigedemokraterna tala om att man är välkommen till den svenska gemenskapen om man vill tillhöra den. Om man inte vill det, då erbjuder partiet återvandringspolitik – också det något som är främmande för de gamla etablissemangen.

Samhällsfilosofi före detaljförslagen

Det jag tror är förklaringen till att Gür anklagar Sverigedemokraterna för att bara köra med ”hugskott” är att han vill se konkreta detaljförslag på hur invandrare i utanförskapsområden ska komma in i det svenska samhället. Han skriver att partiets ”förslag att få bukt med problemen, i likhet med övriga partiers, är få och påfallande ljumma.”

Det Vinge påpekar är att problemen är så mycket större än bara praktiska och konkreta. Det handlar om vilken samhällsfilosofi som ska råda i Sverige.

Här menar Sverigedemokraterna att etablissemangens visserligen på ytan goda och generösa ansatser i själva verket är orsaken till att politiken fullständigt misslyckats i trettio år.

Striden står alltså inte, som Gür tycks anse, om detaljförslag, utan om inget mindre än vår självbild, vår svenska identitet, vår moraluppfattning.

Så länge de gamla etablerade krafterna håller fast vid att Sverige inte ska värna sin nationella kultur och att ytterligare miljoner med migranter kan lösa teoretiska demografiska målsättningar, står striden på ett annat plan än det där Gür söker politiska uppslag.

Vinge frågar, ”Snarare är det väl så att det var länge sedan vi såg en partipolitisk rörelse i Sverige som var lika konsekvent och långsiktigt målinriktad som den Sverigedemokratiska?”

Och det förvånar Vinge att någon kan inbilla sig att en rörelse med över 1,1 miljoner väljare ”skulle gå att uppnå med bara hugskott och ingivelser”.

Motstånd mot maktens rådande inriktning

Det synnerligen torra ordet ”sammanhållning” står alltså, i Sverigedemokraternas tappning, för ett motstånd mot den förda politiken.

Mot integrationsflummandet och allt det som misslyckats i trettio år.

Gür tycks mena att man kan vända på oljetankerns kurs mot klipporna med detaljjusteringar. Sverigedemokraterna uppfattar att stora filosofiska förändringar behöver ske. Kursen måste läggas om rejält.

Då handlar det inte om ”skattefria zoner” (som jag själv på 90-talet tyckte var en bra idé att få igång utsatta förorter med) eller andra detaljer.

Vi måste kritiskt ifrågasätta grundvalarna för den politik som förts.

Här tycker jag att Sverigedemokraterna är vitala och ständigt vrider och vänder på hur fungerande linjer kan se ut, ofta inspirerade av historiens lärdomar. Folkhemmet är fortsatt en attraktiv berättelse, även om det måste få former som passar med vår tid. Det var ju när folkhemmet övergavs till förmån för vänsterradikalism efter 1968 som det började gå fel. En radikalism som de borgerliga inte tog strid emot utan lämnat walk over (utom i ekonomisk politik).

Politikutveckling börjar med moralen

Sammanhållning som något annat än både integration och assimilering tycker jag är ett exempel på sådan idé- och politikutveckling.

Politiken ska gå ut på att skapa trygghet och förutsebarhet, något som bara kan ske genom att ställa krav på medborgarna och genom att hålla på moraluppfattningen att man gör sina skyldigheter innan man kräver sina rättigheter.

Och utforma alla system så att incitamenten stämmer med moralen. Idag pratar man gärna om ”ordning och reda” men för fortsatt en politik som leder till anarki.

De som inte accepterar skyldigheterna kan lämna landet. De har ingen framtid här.

Så kan vi återupprätta skolan från anarkistiskt haveri. Vi kan återupprätta trygghet på gator och torg, också i förorterna där polisen med rätt samhällsmoral kan återta våldsmonopolet. (SD-politiken ger ju exempelvis den ”hjälp från övriga samhället” som polisen efterlyser, inte främst genom fler väktare utan genom att förändrad moraluppfattning hos befolkningen så att buset får skämmas istället för att ses som tuffa.)

På punkt efter punkt behöver de senaste trettio årens flum rullas tillbaka. De som kommer att tjäna mest på detta är de hederliga människorna i utsatta områden. En konservativ politik kan på så sätt föra Sverige tillsammans igen, istället för den uppsplittring och segregation som nu sker med vänsterliberal politik.

Även om de flesta inte kan sätta ord på det, menar jag att det är detta väljarna efterfrågar.

Eller som Vinge skriver, det konservativa ”blir i allt högre grad en del av den politiska begreppsvärlden”.

*

Kolumnen av Thomas Gür har rubriken ”Ett stort parti utan riktig politikutveckling” (20/4 2019) – tyvärr bakom betalvägg.