Uppgången för Kristdemokraterna är en Ebba-effekt. Hon är rak och orädd. Men är partiet hon företräder lika rakt och modigt?
Det heter ofta när en ny partiledare ska utses, att denne är ”bra i medierna”. Något som ofta visar sig inte riktigt stämma. Därför tog jag det inte på allvar när det sades om Ebba Busch Thor. Och de första åren från tillträdet 2015 såg jag inget speciellt med henne.
Men i valrörelsen när utrymme också för små partier ges i medierna, då tog hon för sig rejält. Särskilt i SVT:s ”tal till nationen”, då varje partiledare fick 14 minuter utan avbrott att tala direkt till tittarna, var hon överlägsen i att visa både lugn, engagemang, allvar och distans.
Hennes retorik är också ofta rak och orädd. Den har nu under vintern hamnat i särskilt tydlig kontrast till andra partiledares mumlande som övergick till hycklande bortförklaringar under regeringsförhandlingarna.
Hon blev en frisk fläkt bland de trötta, etablerade partierna.
Men. Hur mycket representerar hon sitt parti, egentligen?
För ovanlighetens skull var Amanda Sokolnicki på DN och jag överens när vi i SVT:s morgonstudio diskuterade framgångarna för KD i opinionsmätningarna. Vi pekade båda på att det finns en skillnad mellan det Ebba Busch Thor signalerar och det KD som parti står för.
Många väljare har förmodligen inte klart för sig att Kristdemokraterna vill ha ökad anhöriginvandring. Och i EU-valet låter toppkandidaten David Lega (KD) mer som en L- eller C-representant än som Busch Thor.
I debatt vid Göteborgs universitet bemötte han Charlie Wiemers (SD) krav på stärkt gränskontroll och nej till överstatlig migrationspolitik med: ”Jag motsätter mig, som vanligt, starkt allt Sverigedemokraterna sade i inlägget”. Lega talade, likt Stefan Löfven (S), om behovet av att sprida migranterna jämt över Europa och straffa de länder som inte tar emot fler migranter från Mellanöstern och Afrika.
Om väljarkåren fick höra mer om David Lega:s KD-linje, skulle partiet gissningsvis snabbt vara tillbaka på en lägre nivå i opinionen.
Det är inte första gången en KD-ledare solospelar. Under 2009 höll Göran Hägglund fantastiskt bra tal på temat ”verklighetens folk”, som gjorde kulturvänstern rasande. Jag hoppades att KD då skulle växa fram som en borgerlig kraft som tog moraldebatten med vänstern. Men av det blev intet. Hägglund hade inte stöd i partiet för sin tuffare linje. Därmed rann allt ut i sanden.
Samma sak gäller ju också Lars Leijonborg i Folkpartiet. Han vann över 13 procent av väljarna i riksdagsvalet 2002, mycket tack vare språktest för svenskt medborgarskap och andra tuffa förslag kring integration. Men han hade inte heller partifolket med sig, och snart var Erik Ullenhag integrationsminister som inte avvek en millimeter från etablissemangets konsensus om ständigt ökad invandring. Därför är partiet nu också på fallrepet.
Det blir därför intressant att se om Ebba Busch Thor är bättre på att få med sig sina partiaktiva på sin orädda linje.
Ledarskap handlar inte bara om att göra gott intryck i medierna. Man måste stå för en konsekvent politik som utmanar det som väljarna upplever som misslyckad politik.
Och för att kunna göra det, måste man ha sitt partifolk med sig. Den partiledare som får en stor minoritet emot sig är körd. Även om det är en minoritet sänks partiledarens anseende omedelbart när egna partikamrater går emot partiledaren offentligt. Partiledaren tvingas också fokusera på att samla partiet internt, istället för att utveckla nya spännande dimensioner av politiken. Offensiven försvinner. Gammal skåpmat börjar åter att serveras.
Men är det inte negativt för Sverigedemokraterna, om Ebba Busch Thor lyckas? Då skulle SD-väljare kunna gå tillbaka till ett etablerat parti.
Nej, jag menar att det är bra för svensk konservatism om fler för fram den. Hittills har ju Sverigedemokraterna varit ensamma. Den konservativa agendan, och SD som parti, blir då del av en bredare förändring av svensk politik och därmed också normaliserad. Om väljarna går mellan dessa partier, blir det än mer uppenbart att det rör sig om vanligt hederligt folk, inte några extremister. Den skrämseltaktiken blir än mer pinsam.
Och för att kunna påverka ”på riktigt”, som Jimmie Åkesson brukar säga, så behöver Sverige få en konservativ majoritet i riksdagen som tillsätter regeringen. För att uppnå det behövs alla sorters konservativa. Socialkonservativa, liberalkonservativa, kristna, konservativa akademiker och så vidare.
Bredden är viktig. Socialdemokratin förstod förr att man måste ha en ”bred kyrka” för att nå regeringsmakten. Det gäller också för dem som motsätter sig den vänsterliberala hegemoni som styrt landet på alla plan sedan 1970-talet och nu gått vilse.
Så egentligen tycker jag det mest intressanta med den Novusmätning som idag visar på fortsatt uppgång för Ebba Busch Thor, är att den ger en konservativ majoritet i riksdagen på 177 mandat.
Tänk om det också kunde bli verklighet snart.