Rubriken kanske kan uppfattas som att Heberlein gör sig till arrogant överdomare, men hennes text borde läsas av olika partiledningar.
Med anledning av hur Sverigedemokraterna, landets tredje största parti, behandlas som paria av de gamla partierna, undrar teologie doktorn i etik Ann Heberlein i en artikel om detta är ett rätt och riktigt agerande.
”Diskussionen om de politiska partiernas mindre aptitliga historia reser intressanta frågeställningar av principiell art: Hur länge kan man klandras för ett uttalande eller en handling? Finns det kollektiv skuld? Ärver man skuld?”
Innan man svarar på den frågan tycker jag man borde kvantifiera vilken historisk skuld som olika partier har. Socialdemokratin har beslutat införa judestämpling av pass för att stoppa judar från att fly från Nazityskland. I dokumentären Ett folk – ett parti kartläggs hur judar som fått avslag på inresa till Sverige hamnade i koncentrationsläger där de mördades.
Detta ska jämföras med att enskilda personer som varit medlemmar i Sverigedemokraterna sagt nedsättande ord och uttryckt extrema åsikter. Ord som aldrig har haft stöd i partiets program.
Vilket är värst – om nu partiers historiska skuld ska diskuteras?
Men Heberlein har rätt i att vända sig till Aristoteles och konstatera att förlåtelse är något mellan individer, inte mellan kollektiv. Bara den som begått eller deltagit i klandervärda händelser kan be om förlåtelse. Man kan varken förlåta å andras vägnar, eller kräva förlåtelse å andras vägnar.
Ett ytterligare skäl till att förlåtelse fungerar illa på politiska partier i en demokrati är att deras politik ska värderas av väljarna, inte ”godkännas” eller ”underkännas” av andra partier. Partier är aktörer och konkurrenter inför val, och deras olika program och förslag ska jämföras av väljarna, inte demoniseras eller gudomliggöras av medier eller andra partier.
Det är också där Ann Heberlein landar.
”Ja. Naturligtvis ska Sverigedemokraterna – nästan 18 procent av befolkningen – släppas in i den moraliska och politiska gemenskapen. Att utesluta så många människor ur den demokratiska processen är inte bara odemokratiskt. Det är också omoraliskt.”
De som har svårt att acceptera och samtala med Sverigedemokraterna får råd av Heberlein, när hon exemplifierar med KD-ledaren Ebba Busch Thor, som sagt att hon ska samtala med alla, också Sverigedemokraterna.
”Den som inte vill bli helt ensam måste behärska konsten att förlåta. I den meningen är förlåtelse pragmatisk – och kanske är det pragmatisk Ebba Busch Thor är snarare än kristlig, i alla fall den här gången? Busch Thor har nämligen förstått två ting. Ett: Hennes väljare vill se ett samarbete med Sverigedemokraterna och, två, Sverigedemokraterna är nyckeln till makten.”
I en demokrati är alla väljares val lika mycket värd. Det går inte att ogiltigförklara vissa demokratiska utfall. Det förstår alla demokrater. De som inte accepterar detta, är helt enkelt inte demokrater utan präglas av totalitära värderingar.
Heberlein vågar också tala klarspråk: makten som mandaten i en demokrati ger, är omöjlig att förneka. Alla partier har i olika sammanhang, när det passar deras egna intressen, accepterat Sverigedemokraterna.
Ett aktuellt exempel är att Vänsterpartiets och Jonas Sjöstedts hot om missnöjesvotum mot regeringen blir endast potent när Sverigedemokraterna räknas in i den majoritet som skulle kunna fälla regeringen. V, SD, M och KD har majoritet i riksdagen. Utan SD är Vänsterpartiet maktlöst. Vänsterpartiet räknar alltså in SD i sitt agerande. Vänsterpartiet behöver SD.
Det är partiernas dubbelspel som är problemet, inte Sverigedemokraternas politik eller historia.