Vi måste få fler att genomskåda vänsterns nyspråk

Det är omöjligt att föra en öppen debatt om våra stora och akuta samhällsproblem eftersom så många lever i förnekelse. Men hur punkterar vi de bubblor av önsketänkande som blockerar nödvändiga politiska åtgärder?

Svensk politik är handlingsförlamad. Mord sker numera öppet, mitt på dagen inför många förskräckta vittnen. Igår sköts en man ihjäl vid 17-tiden i biljettspärren på Älvsjö station i södra Stockholm. Medan mängder med folk var i rörelse till och från båtmässan skedde en avrättning mer flera skott.

Samtidigt slutar allt fler poliser medan justitieministern försöker framstå som aktiv genom att hänvisa till att regeringen inrättat fler utbildningsplatser på polishögskolan. Platser som står tomma. Justitieministern borde fråga sig varför så många poliser slutar.

Men den oduglige Morgan Johansson (S) har fortsatt makten eftersom inte tillräckligt många i svenska folket bryr sig om att skjutningarna och sprängningarna blir fler. Otryggheten har inte kommit tillräckligt många så nära att de inser att makthavarna borde bytas ut.

Varför ser inte fler att det går käpprätt åt skogen? Jag har själv närstående som viftar bort den här typen av resonemang som överdrivna. Varje gång jag försöker diskutera, resulterar det bara i att stämningen blir dålig. Folk stänger av. Vill inte höra. Vägrar att se.

Att försöka förstå hur denna, ska vi kalla dem ”den nöjda majoriteten”, tänker är inte lätt. Det är ju så obegripligt att de lugnt kan blunda för problemen och tycka att larmrapporterna överdriver och är propaganda.

Jag tror Paulina Neuding, redaktören på Quillette, är en viktig förklaring på spåren när hon pekar på att de som kallar sig antirasister spelar ner rasism när invandrare är skyldiga till den, att de som kallar sig feminister förringar kvinnors otrygghet och att vänstern ursäktar arbetsmiljöproblem när det är de man ser som offer för samhället som ställer till bråk på bibliotek, sjukvård och socialkontor.

Det ”fenomen” hon beskriver är det som George Orwell kallade nyspråk.

Man stöper om verkligheten för att passa ideologin. Kartan är sann, hur landskapet än ser ut.

Så länge man inte sätter ord på problemen, finns de inte. Med nyspråket ger vänstern stora delar av svenska folket verktyg att fortsätta blunda. Fortsätta att leva i förnekelse.

På Neudings Tweet följer flera intressanta läsarkommentarer.

”Viktig observation. Just i dessa områden är det tydligt att vänsterpolitiker hanterar dubbla måttstockar och tittar åt andra hållet när ’fel’ grupper gör fel. Kanske är partierna rädda att förlora väljare, men istället förlorar de sin själ.”

Jag tror dock inte det handlar om rädsla för förlorade väljare, utan om rädsla för förlorad gunst i den mediebransch som hjälper till att hålla nyspråket igång.

”Vänstern har en ideologisk fast skala: Offer (goda/fattiga) och förövare (onda/makt). I detta statiska mönster blir judar inte betraktade som offer. Invandrade mäns våld mot kvinnor passar dåligt in då de ju ska vara offer i samma bisarra skala.”

Detta är förmodligen en viktig komponent. Den som officiellt är offer och svag kan inte vara ond, utan måste vara änglalik.

Resultatet är en vansinnigt besynnerlig moral som växer fram där de som förstör blir ursäktade och de som står upp för ordning och trygghet blir smutskastade.

Frågan som fortsatt hänger i luften är hur vi ska väcka fler ur denna sjuka och förljugna syn på verkligheten.

Det är något förfärligt att behöva konstatera att man inte når fram med argument. Men så starkt är nyspråkets psykologiskt grepp om stora delar av svenska folket. Hittills har jag inte bättre svar än att fler personligen måste drabbas av våld och brott innan den politiskt korrekta bubblan spricker i deras medvetande.

Till slut kommer verkligheten att sparka. Frågan är hur långt det måste gå.