Radikalisering ligger i luften hos Socialdemokratin

På fredag startar Socialdemokraterna sin partikongress i Örebro. Man har knockat borgerligheten, men famlar i mörkret om vad man vill och varför. Svaret på sådant tumult kan bli enkla slagord och radikalisering vänsterut.

I USA var Demokraterna, det vänsterliberala partiet, segervissa inför mellanårsvalet i höstas. Då skulle Donald Trump golvas och avslöjas som den oduglige president som amerikansk vänster anser att han är.

Det blev ingen sådan seger. Tvärtom klarade sig Donald Trump och hans parti bättre än de flesta presidenter, bättre än både Clinton och Obama, i det första möte med väljarna två år efter tillträdet som president.

När nu upptakten till nästa presidentval år 2020 inletts dominerar mycket radikala röster bland möjliga kandidater i Demokraterna. Allt fler bedömare konstaterar att Trump enkelt kan komma att vinna omval, om han får möta en uttalad socialist eller progressiv som är utpräglat vänster.

Amerikaner må ha tvivel om Trump, men de tänker inte låta vänstern ta makten och lönerna från vanligt folk för det.

I Sverige sitter Socialdemokraterna fortsatt på regeringens taburetter. Partiet må tappa allt större del av väljarkåren, men man kan alltid spela skjortan av de borgerliga i riksdagens maktspel. Denna gång viftade man med SD-spöke för att skrämma småpartierna att springa över blockgränsen.

Men vad har Socialdemokratin att erbjuda i vår tid, mer än cyniskt maktspel? De är lika tomhänta som Demokraterna i USA. Och för ett parti med rötterna i revolutionär marxism finns alltid en dragning till att gå på offensiven genom radikalisering.

Det finns, menar Folkbladets redaktör Widar Andersson (S), en ökad ”mottaglighet för mer radikala och verklighetsfrämmande paroller och slagord. Vilket skulle kunna ställa till det för S som numera regerar med/mot en stabilt högerorienterad riksdag … Ett, tu, tre kan Daniel Suhonen vara partiledare. ”

Ja, radikalisering ligger i luften. Den som följer sidoorganisationernas publikationer vet att dragningen ut mot vänsterkanten är stark inom den socialdemokratiska rörelsen. Många gånger är det svårt att höra skillnad på gräsrötter i S och i V. Man vill ta i, genomföra radikal politik. Sätta åt de rika! Höja skatterna rejält! Förbjuda det man ogillar. Diktera mer av vardagen för folket. Förmynderi ses som något gott. Aktivisterna vet bäst!

Det finns något man skulle kunna kalla ”kollektiv narcissism” inom arbetarrörelsen. I kombinationen av en alltmer desperat vilja att finna kraftfulla politiska svar, och det faktum att man ännu en gång mosat de borgerliga i spelet om regeringsmakten skapar säkert ett gynnsamt klimat för de mest radikala krafterna.

Jag vet inte om det gör den radikale idédebattören Daniel Suhonen till partiledare, men det kan skapa intressanta spänningar i det socialdemokratiska partiet under den förestående kongressen. Vilken väg ska partiet gå, den grå mittenvägen som gör de rättrogna besvikna, eller elda på retoriken och försöka gå på offensiven mot de konservativa kraven på begränsad invandring och vaktslående om svensk kultur och lagar?