Östländerna har blivit syndabockar i EU. Det är oförtjänt och historielöst. Istället för gnäll borde vi respektera den enorma börda som 45 års kommunistisk ockupation innebär.

I fredags publicerades ny ekonomisk statistik från Ungerns statistiska centralbyrå. Tillväxten 2018 var hela 5,0 procent. I Sverige var den 2,3 procent. Också i Polen går ekonomin bra. Det är bara att gratulera.

Och den goda ekonomin ger därmed inget stöd för de vanliga valserna om att det är ekonomiskt missnöje som ger väljarna skäl att stödja konservativa partier.

För det är de konservativa regeringspartierna med egen majoritet i respektive parlament – PiS i Polen och Fidesz i Ungern – som retar gallfeber på EU-byråkrater, journalister och andra etablissemang.

När politiker i väst med bara tiondelen så stort stöd i sin egen befolkning anklaga dessa regeringar för att hota demokratin, blir det pinsamt. Viktor Orbán och Fidesz fick 2018 över 49 procent av väljarnas stöd i valet som innebar att han vann en tredje rak mandatperiod som premiärminister. Ingen politiker i väst kan uppvisa tillnärmelsevis samma folkliga, demokratiska stöd.

Precis som med Sverigedemokraterna här hemma utsätts Polen och Ungern på Europanivå för grovt falska anklagelser från allehanda etablissemang vilka ges stor spridning genom okritiska massmedier.

Att polska regeringen fått utstå hård kritik för att man föreslagit att sänka pensionsåldern från 70 till 65 år för domarna i Författningsdomstolen, ska jämföras med att Sverige inte har någon sådan domstol överhuvudtaget.

Kritiken är osaklig. Varje land ska jämföras med sin egen historia och sina egna former för demokratiska värderingar. Vi anser ju att Sverige har en rättsstat även om vi inte har Författningsdomstol.

Samma sorts respekt måste då gälla för andra länders nationella sedvanor. Särskilt i öst. Varför? Jo, därför att de lider av och behöver bearbeta 45 år av kommunistisk ockupation.

Det är inte rättvist att jämföra dem med västliga länder som under USA:s beskydd verkat fritt och självständigt sedan 1945.

I Fokus kommer också Johan Hakelius i ett utförligt reportage om Polen fram till att den allt hårdare konflikten med EU-etablissemanget och västmedierna beror på att väst vägrar förstå var länder bakom den tidigare järnridån har att bearbeta.

Hakelius nämner det alla borde respektera: under kommunistförtrycket sågs väst som förebild som man efter frigörelsen försökte efterapa i varje detalj. Men man märkte att väst har blivit vänsterradikalt på ett antal områden som är obegripligt för öst.

”I ett land som Polen uppstod nästan direkt en konflikt mellan den ’normala’ i meningen idealet Västeuropa och det normala i meningen accepterat och etablerat i det egna landet. Det blev särskilt tydligt för äldre och värderingsmässigt traditionella grupper. De hade varit för Västeuropa eftersom de uppfattade Västeuropa som en garant för tradition, moral och tro – till skillnad från kommunismen. Istället upptäckte de ett Västeuropa av sekularism, multikulturalism och homoäktenskap, som dessutom krävde att Polen snabbt skulle röra sig åt samma håll.”

Under ockupation blir nationalismen stark och en viktig källa för att överleva svåra tider. Vi brukar nämna Norge och deras nationaldagsfirande 17 maj, men de var ju ockuperade av Nazityskland i fem år, medan östländer som Polen och Ungern ockuperades inte bara under andra världskriget utan också under 45 år av kommunisterna styrda från Moskva.

”I Polen har patriotism aldrig upphört att vara något positivt”, säger polske sociologiprofessorn Ryszard Szulkin i Fokus.

Därmed gick alltså nationalism och liberalism hand i hand mot kommunismen. En helt annat synsätt än i Sverige och övriga väst.

Kopplingen mellan självbestämmande-nationalism-demokrati-rättsstat lever kvar i öst, skriver Hakelius. Därför väcker den översittarattityd som EU har minnen från kommunistförtrycket. ”En ny sorts indoktrinering”, har Polens utrikesminister Witold Waszczykowski sagt.

Väst var under kommunisttiden den gyllene förebilden, men har inte minst som en följd av den enorma invandringen från andra kontinenter blivit ett avskräckande exempel. Regeringspartiet Lag och rättvisa, PiS, talar om Polen som ”Europas pulserande hjärta”. Man ser sig som de riktiga européerna medan väst anses ha gått vilse.

Jag tror också det är därför vänsterliberaler i Sverige och övriga väst så gärna sprider myter och skrämselpropaganda om länder som Polen och Ungern. De har blivit slagträ i den kulturkamp som tilltar i väst, mellan fortsatt multikultur, genusextremism och stor invandring å ena sidan och värnande om tradition, familj och gemenskap genom den egna kulturen å den andra.

Det är mycket allvarligt när utländska röster, som S-ministern Annika Strandhäll sprider hatbudskap mot Ungern (”osar 30-tal”), mot östländer som är mitt i bearbetningen av att vara offer för storpolitiken. Orättvis kritik från utlandet kan slå över till att extremism på riktigt tar fart.

I synnerhet när anklagelserna är grundlösa.

Låt mig ta ett exempel. Ungern är en gammal stormakt som krympt ihop till en spillra av sitt gamla jag. Men idag lever synnerligen konkreta effekter av denna tid kvar. Det finns i Ukraina en stor grupp som är ungersktalande, som behandlas illa av Ukraina. Det gör att Ungern riktar kritik mot Ukraina, vilket i väst ses som att man därmed ställer upp på Ryssland.

Det är ytterst historielöst – ja, korkat – att konspirera på detta sätt bara för att försöka komma åt en konservativ regering i Ungern.

Några som inte faller för vänsterliberala rysskonspirationer är Nato, som i veckan backade upp Ungerns krav mot Ukraina. Den biträdande generalsekreteraren Rose Gottemoeller sa att Nato ”agerar i solidaritet med Ungern när det gäller Ukrainas utbildningslagar” och uppmanade Ukraina att följa rekommendationerna till stöd för ungersktalande i Ukraina.

När vänsterliberaler föraktar Ungern för att de slår vakt om minoriteter i grannländerna skapar man ökad splittring i Europa.

Det är inte svårt att förstå att Polen och Ungern tar spjärn mot Bryssel och de vänsterliberala imperialister som än så länge härjar i Europeiska unionen.

För oss som menar allvar med ”mångfaldens Europa” får hoppas att de konservativa partierna når framgångar i Europavalet i maj, så att parlamentet visar större respekt för medlemsländernas olika historia och stora kulturella mångfald.