Socialdemokratin förnekar numera folkligt missnöje och attackerar partier som ser och tar folkligt missnöje på allvar.
I en, som ofta, intressant ledare i Folkbladet (S) analyserar Widar Andersson drivkrafter i politiken. Förr var det självklart att människors politiska engagemang drevs av missnöje. Hela arbetarrörelsen startade ju av missnöje med att arbetare inte hade rösträtt och inget inflytande över varesig arbetsliv eller stat och politik.
”I själva verket är missnöje sannolikt den allra viktigaste drivkraften och framgångsfaktorn i politiken. Politiskt engagemang börjar så gott som alltid i känslor av missnöje med saker och ting”, skriver Andersson.
Men nu dras både ”populism” och ”missnöje” med dåligt rykte i etablerade sammanhang. Det visar hur långt avståndet blivit mellan folket och partiernas företrädare. Därav också de hysteriska låsningarna när allt fler i väljarkåren ser Sverigedemokraterna som deras företrädare.
”Socialdemokraterna (och övriga partier) gick i baklås när SD dök upp på scenen. Jimmie Åkesson fick missnöjet i gåva. S glömde den allmänna lärdomen om att man ska gå på missnöjet; inte på missnöjespartiet. S gjorde tvärtom. Förnekade missnöjet och dunkade på missnöjespartiet med hela arsenalen av fascism, nazism, vit makt och gud vet allt.”
Det var på samma sätt som de besuttna borgarna för hundra år sedan behandlade Socialdemokraterna: Problemen förnekades och S skälldes för extremism. ”Det gick inget vidare. I vart fall inte för de borgerliga”, konstaterar Andersson.
Ja, det är lätt att se paralleller mellan Socialdemokraterna 1915 och Sverigedemokraterna 2015. Båda smutskastades av de styrande etablissemangen. Taktiken var att man inte skulle prata med dem.
Höstens regeringsförhandlingar var som en repris på politiska striderna för etthundra år sedan, som talman Johan Widén berättar om i sin dagbok och som jag skrivit om i ledare: Så gick statsministervalet till 1914 och 1917 (artikeln är lång, men de detaljerade ögonvittnesskildringarna är högintressanta).
Den gången var det Socialdemokraterna som var nytt parti, och Hjalmar Branting och partikamrater som kallades ”extremister”, ”farliga” och dem man aldrig ska ”samtala med” i riksdagen. Men grosshandlaren Carl Swartz och högerliberale talmannen Johan Widén övertalade kungen om att träffa ”omstörtaren” Hjalmar Branting för samtal.
Vem vågar i demokratisk anda bryta isen i vår tid?