Två månader försenad kommer Moderaternas officiella eftervalsanalys på 55 sidor. Man pekar ut några kritiska händelser, men tycks inte förstå grundproblemet: M vågar inte stå upp mot vänsterliberalerna när det gäller.
Det är alltid intressant att ta del av riksdagspartiers valanalyser. Där framgår den officiella synen på hur det egna partiet skött sig. Traditionen bjuder att man är lite mer öppen och självkritisk än annars. Inte minst därför att sådan attityd höjer trovärdigheten.
Och den moderata eftervalsanalysen lyfter, med rätta, migrationskrisen 2015 och januaribeskedet 2017 som två avgörande händelser som knäckte Moderaternas trovärdighet.
Men jag skulle säga att orsakssambandet ser annorlunda ut än det partiet presenterar.
Inte migrationen i sig, utan fegheten i att inte stå fast
Eftervalsanalysen har visserligen rätt i att vacklandet mellan restriktiv och ”generös” migrationspolitik naturligtvis undergrävt väljarnas förtroende för Moderaterna. 1997 föreslogs i ett M-manifest skärpt migrationspolitik, men 2011 gjorde Reinfeldt upp med MP om i princip öppna gränser och fri invandring. Sedan gick man 2015 åter tillbaka till en lite mer restriktiv politik – men först sedan S-regeringen också gjorde det.
Denna velighet förklarar väljarnas bristande tilltro till Moderaterna, menar analysgruppen. Men tyvärr, det är mycket värre än så. Gruppen gör, som ett litet tillägg, följande notis om manifestet 1997: det ”bemöttes med de sedvanliga attackerna från Socialdemokraterna om att Moderaterna öppnade upp för rasistiska krafter”.
Och här borde analysen grävt djupare. För det moderaterna gjorde var att backa så fort vänsterkrafter skrek ”rasism!” Moderaterna har i årtionden legitimerat vänsterns osakliga, ohederliga och maktstrategiska attacker mot en rimlig migrationspolitik just genom att aldrig någonsin stå upp mot lögnerna. Det har istället Sverigedemokraterna fått göra i 30 år. Ensamma.
Bara SD har stått fast vid att den svenska migrationen är extremistisk i alla historiska och internationella jämförelser.
Moderaterna har backat. Bett om ursäkt, tagit tillbaka, ändrat sig.
Skälet till den vacklande politik som eftervalsgruppen kritiserar är en uppenbar brist på konservativt tänkande och brist på kurage att stå för någonting i migrationspolitiken. Partiet har låtit sig skrämmas av vänstern.
Den verkliga frågan för moderaterna att analysera är varför man är så skotträdd och fegar ur så fort man möter politiskt motstånd i frågor om migration och integration. Här har ju moderater tydligt demonstrerat att man inte är ett statsbärande parti, ja, inte ens ett ledande oppositionsparti.
Det är Sverigedemokraterna som nu är det ledande oppositionspartiet om man ser till hur partierna agerar. SD står stadigt och tar all skit, och har fått rätt i sak. M vacklar, velar, gömmer sig och följer efter andra.
M luras gång på gång av Machiavelliskt makt(s)pel
Analysgruppen berör frågan, också i förbifarten, när man diskuterar Anna Kinberg Batras pressträff 19 januari 2017. Då blev det förvirrat när hon plötsligt sa att hon ville byta regering med stöd av SD, trots att hon bara några månader tidigare kallat SD ett rasistiskt parti.
Moderaterna har inte förstått att den anklagelsen bara har ett syfte, att spräcka den allt större icke-socialistiska majoriteten i riksdagen så att Socialdemokraterna kan härska genom att söndra. Så fort de borgerliga samtalar med SD öppnas falluckan för Socialdemokraterna. De förlorar all makt över Sverige. Därför är det ett nästan existentiellt krav för S att stämpla SD som icke-rumsrent.
Att moderater och andra borgerliga inte förstår detta maktspel är häpnadsväckande.
Socialdemokraterna har lurat moderaterna att inta exakt de positioner som Socialdemokraterna vill. Därför har Socialdemokraterna regerat landet i nu snart fem år – trots vikande väljarstöd och allt mindre minoritet i riksdagen. Moderaterna är borta från makten, trots att riksdagen aldrig haft en större icke-socialistisk majoritet än nu.
Hur länge tänker M låta S dribbla bort dem från makten? Varje gång.
Tips
Om man får ge ett tips till Moderaterna, skulle det vara att inte rygga tillbaka när vänsterliberaler kastar ur sig glåpord om rasism och nazism eller när de försöker brunsmeta er. Det har ingen saklig grund, utan är en psykologisk krigföring för att pressa er på defensiven. Något som hittills varit synnerligen framgångsrik. Den upphör att vara framgångsrik först när moderater slutar ta åt sig och slutar låta vänstern dominera deras psyke och mentala bild av svensk politik.