Sällan har nog ett val av partiledare varit så avgörande för partiets politiska inriktning. Nyamko Sabuni står för en mycket annorlunda liberalism än etablissemangets gullgosse Erik Ullenhag.
Ingen av de båda har officiellt sagt att de vill bli partiledare efter Jan Björklund. Uppgiften att försöka rädda det sjunkande skepp som Liberalerna nu är, kommer inte att bli enkel.
Just på grund av den djupa kris som partiet befinner sig i, finns många röster för att välja Nyamko Sabuni, som var integrationsminister i den borgerliga regeringen men sparkades av sitt eget parti eftersom hon var för tuff och kravställande.
Erik Ullenhag efterträdde Sabuni som integrationsminister och försökte förfalska fakta om hur illa integrationen fungerade under den borgerliga regeringen. Bättre att dölja problemen än att erkänna dem och göra något åt dem, var hans strategi – helt i linje med svensk politik under minst 30 år.
Om vi skulle ha en tävling om ”Mr Politiskt Korrekt”, skulle Ullenhag vinna alla dagar i veckan. En mer etablissemangstrogen politiker är svår att uppbringa.
Partiets trupper grupperar sig
Nu börjar Liberaler att ta ställning till vem de vill ha, bland dem tidigare partiledare. Lars Leijonborg vill ha Sabuni, medan Bengt Westerberg och Maria Leissner ”internt argumenterar emot” henne, skriver Expressen.
Också bland andra tunga L-företrädare grupperar man sig för en socialliberal profil där samtal med Sverigedemokraterna är något fullständigt uteslutet, eller för en kravliberalism där man inte räds att göra upp med SD när man har sammanfallande förslag.
En som vill se Sabuni som partiledare är arkitekten bakom den integrationspolitik som innebar språktest för medlemskap och att partiet 2002 fick över 13 procent i riksdagsvalet, Mauricio Rojas. Också han petades då partiet kände sig obekväma med att ställa krav på invandrare. Rojas delar Sabunis linje om att man ska samtala, så som Ebba Busch Thor sagt, med alla partier.
Med Sabuni är Stefan Löfvens fall nära
Om Sabuni skulle väljas och hon håller fast vid att samtala med SD, då förlorar Stefan Löfven majoriteten i riksdagen. Eller rättare sagt, då vilar hela regeringsmajoriteten, det 175:e rösten i riksdagen, på att C-ledamoten som röstade nej till Stefan Löfven som statsminister, Helena Lindahl från Västerbotten rättar in sig i C-ledet.
Om Liberalerna vågar välja Sabuni kan hela migrationspolitiken komma i nytt läge i riksdagen. Och isoleringen av SD skulle kunna brytas. Om både KD och L börjar våga samtala med SD, kan knappast M fortsätta gömma sig bakom gardinerna.
Ullenhag står för allt som är fel i Sverige
Men om jag känner Liberalerna rätt, kommer de inte att våga välja Nyamko Sabuni. Det är så otroligt mycket enklare att välja Erik Ullenhag som står för allt det som svenska politiska etablissemang stått för i flera årtionden. Han blundar för problem med migrationen. Han stoppar huvudet i sanden om integrationens monumentala misslyckande.
Alltså allt som alltid gjorts från regering och riksdagsmajoritet i Sverige. Ullenhag är en garant för status quo – fortsatt hög årlig invandring kombinerat med handlingsförlamning om bostäder, socialtjänst, lagstiftning, bidrag, fusk, otrygghet, kriminalitet. Och stöd till S-regering.
Därför talar mycket för Erik Ullenhag. Liberalerna är inte mogna för verkligheten. Man lever kvar i den rosa utopin om att allt ska bli bra eftersom svenska politiker är så goda och vill så väl.
På sätt och vis är det lika bra. Med Sabuni skulle förmodligen Liberalerna ha en chans att klara nästa riksdagsval. Med Ullenhag är oddsen goda för att partiet försvinner ut ur riksdagen och in i historieböckerna.
*
Se mer i Ex-partiledarna kan avgöra maktstriden i Liberalerna, Tidigare L-toppen: Gör som KD – prata med SD, C-ledamoten som röstade nej till Löfven.