Det blir groteskt när Jonas Gardell snyftar över att ”omvärlden” inte brydde sig om Josefin Nilssons plågor. Rätt fråga är ju – var fanns han själv? Och var fanns alla kollegorna inom teater-, film-, musik- och nöjesvärlden?!!
Precis som under MeToo är det nu, i kölvattnet efter den uppmärksammade dokumentären om Josefin Nilsson, vänsterns män inom de ”kreativa yrkena” som framstår som riktiga svin. Misshandel, hot och ingen – varken kolleger eller chefer – reagerar.
Men när det väl kommer fram, då är det ”samhällets” fel. Eller som Gardell snyftar i Expressen: ”En omvärld som tiger, som tittar bort, som väljer att inte se, väljer att inte tro, väljer att inte ta reda på.”
Snacka för dig själv, bäste uppburne och förmögne författare och artist.
Under MeToo fick vi, som i dessa kretsar bara ses som den betalande publiken, lite insyn i hur vulgärt vidrig, moraliskt normlös och minst av allt solidarisk kultureliten är. Det är bara: jag, jag, jag!
Min analys är att just detta otroliga jag-fokus är en förklaring till kulturmiljöns moraliska sunkighet. För var fanns kvinnorna när Josefin Nilsson och andra utsattes? Det var ju inte bara män i de högt uppburna kretsarna som tittade bort, det gjorde ju kvinnorna också. Josefin var ju en konkurrent. Varför fick hon fina roller, utan att ens vara utbildad? Svaret är att alla hade ett fokus: jag, jag, jag!
Och kulturlivet är speciellt. Det är en väldigt personfixerad kreativitet som präglar en skådespelare, musiker eller artist. Inget man kan lämna till någon annan. Och de som har den kreativitet som publiken uppskattar, besitter ett högt värde för institutionerna. Där växer prestigen och en, som jag uppfattar det, väldigt brutal hierarki fram. Trots att de flesta anser sig vara vänsterradikaler, ser de alla i sin omgivning utifrån hierarkier. Vem är störst? Vem är nära toppen? Vem är under mig i popularitet, anseende och ställning?
För min del har jag alltid sett detta som en del av det konstnärliga, att dessa personer måste vara udda, lite galna. Aldrig ”normala”. Det är ett mått av galenskap som ger den originalitet som krävs för att vi andra ska vara intresserade av att titta, uppmärksamma och låta oss underhållas.
Kulturvärlden är något annat än vardagen.
Men då kan de som vill vara där inte komma och skylla på allmänheten eller ”samhället” när de själva inte kan sköta sig. Eller sköta om sig.
Kvinnor och män som har konstens speciella, kreativa gåva måste själva sätta sina gränser. Är de beredda att stå ut med förnedring för att jobba sig upp mot toppen? Om man inte vill det, måste man ha kurage nog att lämna. Och söka andra vägar.
Om kreativa genier är svin, så får man ju bestämma om man står ut med deras svinerier eller om man bryter med dem.
Vi som konsumerar scenkultur kan inte avgöra och fatta besluten åt kulturlivets aktiva.
Uppmaningen till både män och kvinnor inom kulturen blir: ta ansvar för er själva och era beslut! Så kanske vi kan slippa höra hur kända och uppburna personer ständigt ska gråta ut och se sig som offer. Och sköra artister bättre tas omhand av branschen.