Kan Sabuni rädda L från vänstersvängen?

Jan Björklund har gjort L till stödparti åt S och MP och därmed för fortsatt stor migration till Sverige. Skulle Nyamko Sabuni kunna ändra kurs för L som partiledare? Allt fler tycks vilja ha henne som ny partiledare.

Hon var en frisk fläkt när hon blev integrationsminister 2006. Och hon vågade diskutera tabubelagda frågor, som hedersvåld. Men hon petades först från invandringsfrågorna 2010, och kastades sedan ut ur regeringen 2013 av sitt eget parti, när Liberalerna övergav Leijonborgs restriktiva politik för Jan Björklunds och Erik Ullenhags ”generösa” politik med öppna gränser och i praktiken fri invandring.

Nyamko Sabuni efterträdde 2013 Alice Bah Kuhnke som hållbarhetschef på teknikkonsultföretaget ÅF.

Nyamko Sabuni utesluter inte att hon kan stå till förfogande att blir nästa partiledare för Liberalerna. 

– Jag känner mig något mer som en möjlig kandidat nu än vad jag gjorde för en och en halv vecka sedan, sa hon under en utfrågning i Norrköping, skrev Folkbladet i veckan.

Inte bra för S

Några som inte vill se Sabuni som ny L-ledare är Socialdemokratin. I Aftonbladet kritiseras hon för sin högerprofil. ”Nyamko Sabuni gjorde sig som minister i regeringen Reinfeldt känd för att ofta tala om hedersvåld och hårdare tag mot invandrare … Snarare borde Liberalerna vårda sitt socialliberala arv.”

Aftonbladet menar att ”det börjar bli rejält trångt i det konservativa högerhörnet av svensk politik”. Man tror också Sabuni skulle innebära problem att behålla L som lydigt stödparti åt S-regeringen. ”Regeringslösningen efter valet visar också att det finns en konstruktiv politisk tyngdpunkt i vänster-mitten. I ett sådant landskap är Nyamko Sabuni och en högergir inte lösningen för Liberalerna.”

Kort och gott: Sabuni vore inte bra för Socialdemokraterna.

Kravliberaler skulle behövas i Sverige

Men är hon en tillgång för ”liberalismen” i Liberalerna? Bästa domare är ju svenska väljarkåren. När Lars Leijonborg förde en restriktiv politik och föreslog språkprov för medborgarskap fick partiet 13,4 procent i riksdagsvalet 2002. När man driver på för ökad familjeåterförening och göra det lättare att komma till Sverige, fick man i höstens val 4,4 procent. Och när man slutit upp bakom en socialdemokratisk statsminister ligger man i opinionsmätningar på 3 procent.

Partiet har ideologiskt kapitulerat för vänstern. Man lägger sig platt för Socialdemokraternas taktik att splittra de icke-socialistiska genom att smutskasta SD.

Här skulle ett mer självsäkert liberalt parti kunna värnar medborgerliga rättigheter för dem som uppfyller skyldigheterna mot samhället. Liberalism är ingen godispåse som det bara är att sätta i sig. För att liberala principer ska fungera måste också skyldigheter upprätthållas. Äganderätten värnas av liberalismen, medan vänstersidan gör allt för att undergräva den. Inte minst när det gäller ägandet till den svenska välfärdsstaten.

Problemet är att medlemmar och aktiva i Liberalerna verkar vara mer vänster än höger. Då spelar profilen på partiledaren inte någon större roll. Partiledaren måste ha partifolket med sig. Har hon inte det, är risken stor att den nye partiledaren kommer att vingla mellan positioner lika handlöst som Björklund.