Hade spioneri varit motivet för att föra ut all datainfo från Transportsstyrelsen till utlandet, hade Maria Ågren dömts till långt fängelsestraff. Nu är skälet inkompetens, och då får hon behålla sin statliga anställning och höga lön.

Arbetsdomstolen ger den sparkade generaldirektören Maria Ågren tillbaka sin tjänst. Domstolen anser inte det är bevisat att den enorma datamängd som exporterades utomlands till icke-säkerhetsgranskade datatekniker orsakat någon skada. Men vem tror att främmande makt i medierna skulle tacka för ett av de största informationsläckaget i svensk historia?
Alla hemliga uppgifter i datasystemen betraktas som röjda, även om man inte har några indikationer på att de kommit i orätta händer, som det heter i en säkerhetsrapport från Transportstyrelsen.
Det var inte Maria Årens avsikt att låta ryssar, kineser, turkar eller några andra få tillgång till all svensk information om körkort, hemliga identiteter för agenter och så vidare. Hon är inte misstänkt för spioneri åt främmande makt.
”Det bara blev så”, är väl den kortaste beskrivningen av vad som hände. Ingen på ansvarig nivå i myndigheten eller i regeringen visste vad man gjorde.
Det finns två problem med säkerhetsskandalen på Transportstyrelsen som gör att det mycket väl kan hända igen.
Att bryta mot lag bör straffas
Maria Ågren bröt medvetet mot lagen. Hon skrev ju till och med under det famöst beslutet om att göra ”avsteg” från lagarna, för det hade annars ställt till med praktiska problem. AD skriver i domen att det är ”anmärkningsvärt att hon fattade beslutet utan att närmare utreda vilken skyddsvärd information som skulle kunna komma att röjas och vilka de rättsliga förutsättningarna var för att fatta beslutet”.
Att bryta mot lagen därför att man är inkompetent eller inte visste bättre, är ett försvar som inte håller för vanligt folk, men om du är generaldirektör kan man avsiktligt bryta mot lagar utan att man döms för det. Det var, som AD skriver, ”inte avsiktligt” som hon ”brustit i den aktsamhet som staten kan förvänta sig av en myndighetschef.”
Domstolen menar att säkerhetsbestämmelserna och lagarna redan ”var satta på undantag sedan lång tid tillbaka” i myndigheten när Maria Ågren blev generaldirektör.
Det fanns också hos Transportstyrelsen bristande kunskaper om hur säkerhetsprövning av personal hos utländsk underleverantör skulle gå till, skriver AD i domen. Maria Ågren visste inget om varken säkerhetsprövning eller de back-up-planer som fanns och som skulle kunna ha gjort det möjligt att knyta till sig den tidigare personalen hos Trafikverket trots att man där påbörjat avvecklingen av Transportstyrelsens it-drift.
Kort och gott: Maria Ågren visste absolut ingenting om den verksamhet hon var chef över och – fortfarande – får generaldirektörslön för.
Att smiter från ansvar är ingen förmildrande omständighet
Under Konstitutionsutskottets utfrågning framkom att Maria Ågren inte hade den säkerhetsklassning som krävs för att få kunskaper om datasystemen på Transportstyrelsen. En del har sett det som ursäkt för Ågrens famlande i mörkret, men om man blir chef för en verksamhet som kräver säkerhetsklassning för att förstå vad verksamheten går ut på – varför i hela världen begär man inte att få bli säkerhetsklassad!?!
Och hur kunde regeringen, med dåvarande infrastrukturminister Anna Johansson (S) i spetsen, låta bli att begära säkerhetsklassning av den person man utser till generaldirektör för verksamhet som handhar stora mängder säkerhetsklassad information?
KU förhörde också Ågrens företrädare, som var säkerhetsklassad. Men han berättar, som om det inte vore något märkligt, att han som generaldirektör lät bli att informera sig om upphandling av ny IT-leverantör. Därför visste han inte att tre av de fyra offererande leverantörerna innebar utländsk placering. Hur i hela världen kan en generaldirektör avstå från att bli informerad om viktiga delar av myndighetens verksamhet?
Tyvärr ställde ingen riksdagsledamot i KU några frågor om det.
Ågren vann med ursäkten att hon som chef ingenting visste
För mig träder här fram ett möjligt mönster. Höga chefer tycks gärna hålla sig ”oinformerade” om vad som händer i den verksamhet man basar över, eftersom de då kan smita från ansvar när något går fel.
”Jag visste ingenting om någonting!” blir då deras försvar, just det som tycks ha varit Maria Ågrens upplägg i Arbetsdomstolen.
Och hon vann.
Så i svenska staten fungerar det som så, att ju högre lön och ju finare titel man har, desto mindre behöver man ha att tillföra eftersom man håller sig oinformerad om allt. Och därmed ansvarig för ingenting.
Min fråga blir: Varför ska skattebetalarna alls stå för generaldirektörers löner? Vad fan får vi för pengarna? Bara ursäkter och undanflykter.