Moderaterna har gått vilse. Partiet vet inte längre vad det vill och man är livrädda för kritik från vänster. Och vem vill rösta på rädda politiker?
I höstas tillsattes en officiell eftervalsanalys inom Moderaterna som skulle vara klar i januari. Men ännu har inget hörts från den. Uppgiften att förklara vad Moderaterna har blivit är inte enkel.
I Svenska Dagbladet gör riksdagsman Fredrik Schulte från Täby idag en egen och intressant eftervalsanalys. Han menar att partiet åter måste bli ett ”samhällskritiskt” parti utan att för den skull ”acceptera den antiglobalistiska populismens världsbild”.
Han vill hitta en ny avvägning.
”Globaliseringen är en fantastisk” och en ”betydande del” av migrationen till Sverige har varit berikande. Men. ”Problemet är att en för stor del inte har det, utan lett till bidragsberoende, kriminalitet och värderingar som inte är kompatibla med det västerländska samhället. Här behöver Sverige en ny ’tredje väg’ som välkomnar invandring och det mångetniska samhället när det bygger på egen försörjning, eget ansvar och en villkorslös acceptans för samhällets grundläggande värderingar. Men som med motsvarande styrka står emot när så inte är fallet.”
Partiet måste våga driva ”ett stop för asyl- och icke-självförsörjande anhöriginvandring tills de allvarliga integrationsproblemen är åtgärdade”.
I sak borde det inte vara svårt för Moderaterna att inta dessa, traditionellt sett naturliga borgerliga ståndpunkter.
Men på det känslomässiga och spelplansteoretiska planet är jag mer osäker på om Moderaterna orkar med att inta denna kloka linje.
Varför? Därför att Moderaterna då definitivt skulle behöva ge upp allt samarbete med vänsterliberala utopisterna i C och L, för att istället eftersträva ett nytt regeringsunderlag i likhet med det som Österrikes konservative premiärminister Sebastian Kurz gjort. Alltså öppet, ärligt och medvetet samverka med Sverigedemokraterna om sakfrågorna.
En sådan förskjutning skulle attackeras med full kraft av alla vänsterkrafter i landet, av Socialdemokratin, vänsterliberalerna och vänsterextremisterna. Partiet skulle också möta hårt motstånd från olika andra etablissemang och tvingas vara beredd på medieredaktionernas smutskastning, dag ut och dag in.
Man behöver överge vännerna i etablissemangen, sluta be om deras välsignelse, för att istället rikta sig till svenska folket.
Sverigedemokraterna har klarat av det. Man har varje dag mött angrepp från alla samhällsetablissemang, men ändå vunnit mark – eftersom väljarna i en demokrati gör sina egna val utan att lyssna på överheten.
Moderaterna är däremot ett etablissemangsparti. Man vill bli omtyckt av dem som dominerar samhällsdebatten.
Här är de verkliga val som Moderaterna har att göra: Vill man vara omtyckt i eliterna eller vinna väljarstöd i svenska folket? Vill man göra det svåra men rätta på lång sikt eller njuta av kortsiktiga ryggdunkar?
Fredrik Reinfeldt valde triangulering för att nå regeringsmakten. Den metoden har ett högt pris. Tony Blairs Labourparti hade också ett årtionde av framgångar genom triangulering, men partiet hamnade i samma sorts djupa identitetskris som Moderaterna befinner sig i.
En bättre väg för Moderaterna vore att studera Gösta Bohman, som tog över ett högerparti i kris 1970 med 11,5 procent av rösterna. Istället för triangulering fogade han till de kontroversiella konservativa värderingarna ytterligare synnerligen kontroversiella idéer i form av marknadsliberalism. På tio år fördubblande han partiet och gjorde det till ledande borgerligt parti, något man sedan var i 40 år.
Reinfeldt bröt upp Bohmanska värderingsmixen, och fick partiet att idémässigt förvirrat följa den vänsterliberala strömmen.
Så frågan är egentligen enkel: vågar Moderaterna knyta an till sitt eget arv?