En ny flodvåg av anklagelser om rasism och nazism kommer gissningsvis att skölja över Europavalrörelsen i syfte att försöka rädda de gamla partierna. Men det är kontraproduktivt, menar kanadensiske statsvetaren Eric Kaufmann.

Jag har inga förhoppningar om att de gamla partierna ska ta sitt förnuft tillfånga och låta bli smutskastningen. Därför kan inte heller jag låta bli att än en gång, trots att dövörat slår till hos många, påpeka varför smutskastning är en komplett galen taktik.

Denna gång med hjälp av en internationellt välkänd statsvetare, den hos University of London verksamme professorn Eric Kaufmann som skrivit boken Whiteshift: Immigration, populism and the future of white majorities” (Penguin 2018). I Kvartal skriver han om Sverige: När rasistvapnet blir obrukbart.

Han har tre välformulerade poänger.

1.

”Försöken att använda rasistvapnet i politisk strid slutar bara med att det blir obrukbart när det verkligen behövs – mot riktig rasism. Samtidigt urholkas förtroendet för den politiska mittfåran, och polariseringen ökar.”

Det Socialdemokraterna inför EU-valet 26 maj nu med all sannolikhet kommer att göra är just detta. Man kommer att skrika ”rasist!” och ”nazist!” och ”demokratin är hotad!” dagarna i ända. Säkert kommer C, L, V och MP att göra detsamma. Medieredaktionerna kommer aktivt att spela med. Och M, KD och näringslivet kommer passivt att spela med genom att stämma in i att SD är besmittade av politisk spetälska.

Alla kommer att säga att de gör det för att inte hamna på ”fel sida” om historien. För S är det verkliga skälet att skrämselpropaganda är det ENDA sättet som de kan behålla makten. Med skrämseln splittrar man de icke-socialistiska partierna, så att S fortsatt kan regera. Makt genom söndring.

För alla andra parter är det kontraproduktivt. Varför de ändå spelar med är en central fråga. Jag tror det kan vara Socialdemokratins sista suck, den sista gången deras historiska dominans påverkar hela politiken. Eric Kaufmann nämner ett annat skäl.

2.

”[F]enomenet ’concept creep’ identifierar ett slags begreppsglidning när känsloladdade ord som fördom, kränkning, trauma och mobbning får allt vidare användningsområden. Genom att låta termen rasism genomgå samma glidning, har vänstern lyckats skapa tabun om invandringsdebatt. Detta har medfört en blockering i politikens mittfåra. Demokratin hindras från att anpassa politikutbudet till efterfrågan”

Det är nog här vi hittar förklaring till varför liberaler blivit socialisternas lydiga drängar. Liberaler accepterar denna glidning av definitioner och tar till sig vänsterns nyskapade tabun. Jag är helt med på att det är en korrekt beskrivning, ja, det förklarar faktiskt varför jag 2015 fjärmade mig från alliansprojektet och betraktar Sverigedemokraterna som det enda parti som ser verkligheten nyktert.

Men det jag ännu inte kan förklara är varför mina tidigare alliansvänner låter sig luras av denna konceptglidning och varför man underkastar sig nya tabun. Varför är de så lättlurade? Har ingen aaaning.

3.

”Det multikulturella experimentet försöker avskaffa etnisk grupplojalitet inom den vita majoriteten – men samtidigt stärka den bland minoriteter. Det kommer också att sluta med en krasch”

Flera konservativa observatörer gav denna logiska kullerbytta hos Hillary Clinton som förklaring till varför Donald Trump vann senaste presidentvalet i USA. Clinton lyfte fram minoriteter, både i sina tal och bland artister och kändisar som gav henne sitt stöd. Därmed talade hon också om för den vita arbetarklassen att hon var inte deras röst.

Det är lika fel att hylla minoriteter på majoritetens bekostnad, som det är att lyfta majoriteten på minoriteternas bekostnad. Antingen anser man att etnisk grupp är avgörande och bygger en politik för kvotering utefter ras och bakgrund, eller så anser man att medborgare ska behandlas lika juridiskt oavsett bakgrund.

Är det någon som kan anklagas för att göra skillnad på ras i politiken så är det ju vänsterliberalerna. De sliter av Fru Justitia sin bindel som ska hindra henne från att döma efter kön, ras och ställning.

Det är däremot de konservativa som vill låta Fru Justitia bära bindeln för att garantera likabehandling. Det viktiga är att lagstiftningen bygger på svenska värderingar, traditioner och seder. Sedan ska alla likabehandlas enligt lagarna. Det är därför konservativa inte accepterar sharialagar eller klansamhällesregler. De strider mot svensk lag. Och i Sverige ska endast svensk lag gälla.

Men med den tilltagande multikulturell radikalismen har det blivit allt vanligare att sortera människor efter deras bakgrund, istället för att se till människors karaktär (alltså tvärtom mot vad Martin Luther King drömde om: they will not be judged by the color of their skin, but by the content of their character).

Kontentan av det multikulturella experimentet där etnisk grupplojalitet blir avgörande, är att också vita upplever att de måste uppbåda lojalitet till gruppen snarare än till samhället. Självklart betyder det att sammanhållningen och gemenskapen bryter samman, och därmed också grunden för en välfärdsstat.

Det är alltså ren dårskap av Socialdemokratin att stödja en ideologi som bryter sönder folkhemmet. Lika galet som det är att liberaler ställer upp på vänsterns nya tabun om invandring.

Så vem har svaren?

Om man tar till sig analyserna ovan, vad blir då svaret? Vem i svensk politik har lösningar som hänger ihop? Ja, jag ser inga andra än de som även Kaufmann kallar ”populister”.

Men det är historiens nyck att de nya krafter som tillför perspektiv som de gamla politiska aktörerna saknar alltid blir smutskastade. Samma sak hände för drygt hundra år sedan då Socialdemokratin började växa i riksdagsvalen och arbetarklassen började göra sig hörd. Då var det S som var ”uppviglare”, ”farliga”, ”extremister” och de man absolut ”inte skulle samtala med”.