Om en kvinna lägger sin hand på en mans lår händer ingenting, men om en manlig politiker lägger handen på en kvinnas lår är karriären slut och han kölhalas i medierna. Är denna olikhet rimlig?
Den frågan vågar få ventilera offentligt. Tove Lifvendahl, Svenska Dagbladets politisk chefredaktör tar upp ämnet i dagens söndagskrönika, som lyfter det egna Ansvaret att säga nej.
Lifvendahl bekänner att hon själv under sin politiskt aktiva tid vid olika tillfällen under middagssamvaro i större sällskap på kvällen, och efter inmundigande av alkohol, lagt sin hand på mäns lår.
”Vid ett antal tillfällen flirtade jag och gjorde närmanden i den miljö där en stor del av min tid tillbringades under många år. Aldrig har jag bett om ursäkt för mitt beteende. Som kvinna behöver man som regel inte tänka på det. Budskapet till unga tjejer är att ’ta för sig’, ’tänk som en man’ och ’bejaka din lust’. Hade jag däremot varit man hade jag sannolikt behövt vara förberedd på att någon ur det förflutna plötsligt hade trätt fram och berättat att jag hade gjort ett närmande som vid den tidpunkten upplevdes ovälkommet.”
Hon nämner inte förre landsbygdsminister Eskil Erlandsson vid namn, men skriver att om hon själv varit man hade hon kunnat bli offentlig paria, anmäld och utredd för sexuellt ofredande – trots att brottsmisstankar saknades. Kvinnor kan rasera män genom att anmäla, men ”den man finns inte som skulle polisanmäla att han fått en kvinnas hand på sitt knä”.
Denna ojämlikhet ställer Tove Lifvendahl inte upp på.
”Kvinnor och män tar initiativ, kvinnor och män accepterar inviter eller avböjer. Felbedömningar av intressegraden hos motparten sker.”
Och även kvinnor ”har ansvar för att själv sätta sina ramar och gränser”.
Exakt. Jag har undrat varför de moderata riksdagskvinnor som fått Erlandssons hand på sitt lår inte sa ifrån på skarpen när det hände. Varför vänta med reaktionen och föra upp det på partiledarnivå i efterhand?
Det finns i Metoo-andan en inbyggd föreställning om att kvinnor inte kan ta ansvar, inte klarar av att säga nej och inte kan värna sin integritet genom att sätta sina egna gränser. Kvinnor är alltid offer för män och kan ingenting göra, annat än att i efterhand blanda in chefer och medier.
Om kvinnor inte har bättre förmåga att värna sin integritet ska de självfallet inte heller ha några ansvarsfulla positioner i samhället. Då stämmer den urgamla traditionen att kvinnor i alla lägen måste skyddas, likt porslinsdockor.
Nu tror inte jag på den traditionen. Men då måste faktiskt också kvinnor visa att de har integritet och kan ta ansvar för att avvisa ovälkomna inviter utan att gå till chefer eller medier. Oönskade inviter kan då ses som överspelade direkt.
”Vi har ansvar för våra reaktioner och gensvar mot andra i ovälkomna situationer”, skriver Lifvendahl, ”oavsett kön”. Jämställdhet och likabehandling måste ju gälla också civilkurage och ansvarstagande.