De är de mest bestialiska våldsverkare vi sett på länge. De halshugger och bränner människor levande. Men i svensk debatt tas de i försvar.
Igår kväll omtalades terrorister som strider för Islamiska staten av Sveriges Television i Aktuellt som ”IS-svenskarna”. Tidigare har terroristerna kallats ”Is-tonåringar” (SVT 19/2) och ”IS-aktivister” (SR 14/2).
Public service tycks alltid på jakt efter förmildrande omskrivningar av dem som aktivt anslutit sig till ett terrornätverk som endast sprider död och förstörelse omkring sig.
I Dagens Nyheter går kolumnisten Kristina Lindquist till full attack mot dem som inte vill se IS-terrorister återvända till Sverige. Medborgarskapet måste räddas för IS-terrorister. Och naturligtvis drar hon upp Breivik som ursäkt för islamistiskt våld. Samma sak här som där. Eller hur?
Nej, för det första är Breivik dömd till livstid medan alla IS-terrorister som hittills lyckats återvända till Sverige (c:a 150 enligt Säpo) lever i full frihet och har full tillgång till den generösa svenska välfärden.
Dessutom har IS-terroristerna anslutit sig till en påstådd statsbildning vars syfte var att störta den västerländska civilisationen till förmån för ett islamistiskt kalifat. IS har utfört upprepade massakrer och medverkat till terrordåd i många länder.
I Twitterflödet finns mycket anmärkningsvärt, exempelvis en viss Andreas Pettersson som ska vara juris doktor, lektor och forskare i socialrätt vid Södertörns högskola: ”Kan vi inte bara göra ett byte med Syrien? Vi tar hem IS-terroristerna, de tar Tobé, Kristersson, Åkesson, GP:s och SvD:s ledarredaktioner?”
Vänsterfolk i Sverige tycks känna större samhörighet med massmördare än med politiska och mediala röster som är mitten-höger.
Denna kombination, där man närmast dyrkar IS-terrorister och samtidigt hatar det demokratiska samtalet med meningsmotståndare, är farlig.
Grundproblemet är att Sveriges riksdag inte förmådde införa antiterrorlagstiftning i samma takt som andra länder. Detta på grund av att både M-ledda och S-ledda regeringar har varit fullt upptagna med att smutskasta Sverigedemokraterna, det enda parti som var tidigt ute med att föreslå sådan lagstiftning.
Läget nu är något bättre, men vurmandet för IS-terroristerna visar att många i Sverige fortfarande känner större sympati för bestialisk brutalitet än med demokratiska debatter med meningsmotståndare.