Varför inte lägga ner istället?

Jan Björklund har meddelat sin avgång. Kanske borde hela partiet lämna in och lägga ner. Ingen vet vilken roll Liberalerna har, allra minst partiet själv.

Under rösträttsstriden för över etthundra år sedan spelade Liberala Samlingspartiet en betydelsefull roll. Under Bertil Ohlins partiledartid efter andra världskriget var man det ledande borgerliga partiet, även om han aldrig lyckades avsätta Tage Erlander som statsminister.

Men på senaste årtionden har partiet varit splittrat mellan borgerliga marknadsliberaler och socialliberaler som står S närmast. Allianssamarbetet var ett sätt att fånga in FP/L i den borgerliga fållan, vilket blev möjligt främst eftersom C och M kom varandra närmare genom jobbskatteavdrag för låg- och medelinkomsttagare.

Så fort Centerpartiet började fjärma sig från M, gjorde L likadant. Gamla vibbar av socialliberalism vaknade till liv, och resulterade förra månaden i att L hoppade över till den röda sidan, tillsammans med C som också beskriver sig som socialliberaler.

2019 kommer att gå till historien då mittenpartierna började räkna sig till vänstersidan i svensk politik.

Det som irriterar mig är att man bytte block efter valet, och därmed lurat hundratusentals väljare som trodde på Jan Björklund och Annie Lööf när de sa att Ulf Kristersson (M) var deras statsministerkandidat. Det visade sig att de röstade nej till honom och röstade fram Stefan Löfven (S).

Det är ohederligt, ett sätt att missbruka väljarnas förtroende. Sådant bör straffa sig. Och ser ut att göra det. Centerpartiet gick fram i valet, men har i opinionsmätningarna därefter tappat, trots att partier som ökar i val brukar fortsätta trenden i opinionsmätningar efter valet.

Liberalerna har samtidigt krympt ihop till en spillra på 2,7 procent enligt dagens Novus-mätning. Det kan jämföras med 5,5 procent i höstens riksdagsval.

Det är välförtjänt. Partiet har ingen roll att spela längre. De socialliberala kan ansluta till S likt en gång Carl Tham, den liberale partisekreteraren som blev utbildningsminister i S-regering. De L-väljare som är borgerliga kan byta till M.

Jan Björklunds 12 år som partiledare har inneburit en rad lappkast. Med honom fick vimsig opportunism ett ansikte.

Hans företrädare Lars Leijonborg (se mer här) försökte staka ut en tydligare liberalism, ibland kallad kravliberalism. Genom vallöfte om bland annat språktest i valet 2002 fick partiet (i dagens perspektiv) astronomiska 13,4 procent av rösterna. Men hans linje mötte så starkt internt motstånd att en liten skitsak (det sk dataintrånget hos S 2006) blev hans fall. Och Björklunds stora lycka.

Ett parti som inte klarar av att se verkligheten och hur den ändras över tid, har inget existensberättigande.

*

Illustrationen ovan är med tillstånd hämtad från Facebookgruppen Politiskt inkorrekt.