Vart är vi på väg? Det råder stor förvirring om vart Sverige går och vad som händer med vårt svenska sätt att leva. Mest förvirrade är samhällsetablissemangen som startat färden.

Det har startat en yvig och yrvaken debatt om konservatism på svenska, vilket är välkommet. En central fråga har blivit hur liberalism och konservatism förhåller sig till varandra. Jag ska här diskutera både essä från marknadsliberala Timbro och Fokus-krönika av en tidigare Ung Vänster-aktivist.

Men först: som gammal orienterare tycker jag att vi först måste veta var vi är, innan vi kan diskutera vart vi ska gå.

Och jag menar att många borgerliga lever i villfarelsen att vi fortfarande befinner oss på 1980-talet. Att allt egentligen är som det brukar vara. Det är bara de där jobbiga Sverigedemokraterna som tjatar om invandring. Ja, hela Januariöverenskommelsen, JÖK, mellan S, C, MP och L (med stöd av V) utgår på ett mentalt plan från att allt är som det brukat vara i Sverige.

Det är en lögn. Sverige befinner sig mitt uppe i en fullskalig samhällsrevolution. SCB satte i veckan en siffra på det: 817.147 personer. På bara sex år, 2013-2018, har så många invandrare blivit invånare i Sverige. Ser vi till uppehållstillstånd från år 2000 rör det sig om nästan 1,8 miljoner personer. Detta på en befolkning som enligt SCB nu uppgår till 10,2 miljoner invånare.  En ökning med 8,7 procent på sex år, eller 21 procent på 18 år.

Detta är en mycket dramatisk demografisk förändring på kort tid. Alltså en revolution.

Få förhållanden påverkar ett samhälle så mycket som ändringar i sammansättningen av folket. Särskilt då det rör människor från helt främmande kulturer som inte har något gemensamt med den svenska.

Jag har inget emot främmande kulturer. De kan vara spännande eller skrämmande, men alltid lärorika att studera. Jag säger inte heller att alla andra kulturer skulle vara sämre än den svenska. Varje kultur har sina förtjänster och brister. Men det svenska är vår kultur, och på den plätt som kallas kungariket Sverige har den rätt att vara överordnad alla andra.

Problemet är att den pågående revolutionen är på väg att krossa den svenska kulturen. Och då menar jag inte ytliga former som statsministerkandidaten Mona Sahlin (S) raljerat om – midsommarfirandets lek små grodorna – eller historielöst självförakt som statsminister Fredrik Reinfeldt (M) givit uttryck för
– ”det ursvenska är bara barbariet”.

Trygghetsundersökningen, NTU 2018

Det som verkligen kännetecknar den svenska kulturen i internationella jämförelser är en unikt hög tillit till samhället och medmänniskor man inte känner. Denna tillit riskerar nu att snabbt urholkas. Vi ser det i Nationella trygghetsundersökningen från Brottsförebyggande rådet. Exempelvis har unga kvinnors utsatthet för sexualbrott exploderat från 6 procent år 2010 till 35 procent år 2017.

Att otryggheten ökar är obestridligt. Däremot är tilliten en djupare hållning som tar mycket lång tid att bygga upp och också tål en del påfrestningar innan den faller. Men även här har marken börjat skaka. Och när tilliten rasar kan det ske snabbt och konsekvenserna blir enorma.

Betänk att hela vår välfärdsstat bygger på en utbredd tillit till att staten och politiken kan hantera halva landets ekonomi. I andra länder har så höga skatter som i Sverige varit omöjliga samtidigt som korruptionen är mer utbredd, just därför att tilliten till samhället varit lägre. Om tilliten rasar, försvinner hela fundamentet för att kunna upprätthålla den svenska välfärden.

Tilliten är med andra ord en enorm tillgång i svensk kultur och ingenting man borde ta lätt på, och leka med! Men det är just vad man gör med globalt sett extrem invandring under många år.

Det är här vi står. Ska revolutionen fullföljas och det svenska urholkas än mer genom fortsatt gigantisk invandring – så som S, C, MP, L och V vill – eller ska den stoppas och vändas?

Nu – med denna beskrivning av var vi befinner oss – kan vi börja diskutera vad som är liberalt och konservativt.

Liberalismen har blivit revolutionär

I sin Timbro-essä Konservatismen är radikalismens motpol, inte liberalismens, framför Lars Anders Johansson flera tänkvärda synpunkter. Som att nationalismen varit en förutsättning för demokrati. Det blundar många för.

Men när han kommer in på äganderätt och individens negativa friheter (frihet från statligt förtryck) framför Johansson en förklaringsmodell som kanske höll på 1980-talet men som inte gäller idag. Han menar att liberaler försvarar dessa värden medan socialkonservativa tillhör det ”interventionistiska lägret”. Fel, fel, fel, som Brasse skulle sagt.

Det är ju de som kallar sig liberaler i Sverige som undergräver rättsstaten genom att slå sönder den svenska tilliten. Detta genom att förespråka en fortsatt internationellt sett extrem invandringspolitik, som man är fullständigt oförmögen att implementera på ett ordnat sätt. Istället växer kriminaliteten, bostadsbristen och klyftorna i landet.

Dessa liberaler urholkar välfärdsstaten, inte bara genom att riskera bredvilligheten att betala skatt, man låter skattemedel från svenska löntagare och företagare gå till människor som inte betalar skatt och inte ställer upp på de skyldigheter som den svenska kulturen stipulerar. Skattkistan har faktiskt också ägare: De svenskar som betalt skatt i hela sitt liv. Denna äganderätt kränker liberaler när de delar ut allt mer till de som inte ställer upp på den gemenskap som är förutsättningen för att skatterna kommit in till skattkistan.

Det är liberaler i L, C och M som gjorde det möjligt för terroristen Akilov att, trots utvisningsbeslut, stanna i Sverige, jobba svart åt pk-kändisar (eller deras svågrar) och samtidigt få tandvård för 50 kr, medan samma liberaler tvingar fattigpensionärer att betala tusentals kronor för deras tandvård. Detta är ett revolutionärt agerande som bara kan syfta till att rasera tilliten till svenska välfärdsstaten. Och det genom att förakta äganderätten till skattkistan, som tillhör dem som avstått lön till den under hela sina liv.

Här är det bara Sverigedemokraterna som lever upp till liberalismens idé om äganderätten.  Alla andra partier har agerat revolutionärt för att bryta sönder idén om samhällskontraktet som formades på 1600-talet av filosoferna Locke och Hobbes.

I den meningen är också Sverigedemokraterna det enda parti som är konservativa och upprätthåller välkända och internationellt respekterade filosofiska lärdomar om hur man når ett fungerande samhälle.

De borgerliga partierna efterlever idag varken klassisk liberalism eller konservatism, utan är omstörtande revolutionärer. Kristdemokraterna har genom krav på ökad familjeåterföringen också slutit upp på revolutionärernas sida. För den kortsiktiga godhetens skull är man beredd att bränna ner den svenska kulturen.

Liberaler utan självförtroende blir totalitära

Det är intressant att förre vänsterpartisten Malcom Kyeyune kommer till liknande slutsats i Fokus-kolumnen Kommunister är vi allihopa. Han konstaterar att liberaler har blivit totalitära: ”liberalismen har helt enkelt tappat hela sitt självförtroende, och i takt med att den gör det blir den dessutom alltmer totalitär i sina anspråk”.

På samma sätt som kommunister på 1920-talet tog sig ”all rätt i världen att styra och ställa över minsta lilla detalj i varandras privatliv”, är liberaler idag ”helt övertygade om att deras preferenser är ädla nog för att följas av alla andra”.

Han summerar: ”Idag kallar sig dock rödgardisterna liberaler.”

M och KD vacklar hit och dit

Och Moderaterna och Kristdemokraterna står nu och vacklar. Vill man fortsätta vara kompisar med rödgardisterna och finnas inne i etablissemangens salonger där man anser sig vet bättre än folket, eller ska man stå upp för svenska folkets rätt att fortsätta leva med de oerhört framgångsrika traditioner och seder som gjorde Sverige till ett av världens både rikaste och fredligaste länder?

För mig liknar svensk politik en skolgård i mellanstadiet. Det handlar om vilka som är populära och får vara med i gängen som räknas, och vilka som är utstötta och som man inte ska prata med. En primitiv, förpubertal intellektuell nivå som är naturlig hos tonåringar men som inte borde råda inom riksdagspartiers ledningar eller medieredaktioners ledningsgrupper.

Det är så jag förklarar varför så många av de gamla partierna agerar mot allt sunt förnuft. De kortsiktiga och omedelbara behoven av bekräftelse på att man gör det goda får styra, även om hela mänsklighetens historia visar att sådant är dömt att leda fullständigt fel.

På samhällelig nivå kan inte omedelbar godhet vara måttstock. Detta eftersom historien visar att vägen till helvetet kantas av goda avsikter. Sovjetunionen gav i sin grundlag alla rätt till allt, men vi vet vad resultatet blev.

Den gången var det genom ekonomiskt ”god” fördelningspolitik paradiset skulle uppnås. Idag är det ”värdegrund” och ”generös invandring” som ska ge paradiset. Det kommer att gå lika illa. Fast denna gång kan det vara Sverige som störtas i kaos och elände.

Konservativ motreaktion nödvändig

Liberalismen har kapats av revolutionärer som driver både rättsstaten och välfärdsstaten i fördärvet. Som jag ser det kan bara konservativa rädda upp situationen. Motstånd mot de radikala förändringar som präglat landets politik i mer än ett årtionde är en nödvändighet.

När revolutionens glöd svalnat, kan vi återgå till en diskussion om de avvägningar mellan enskilt och gemensamt som alltid behöver justeras efter tidens förutsättningar. Men nu gäller det att rädda de fungerande och effektiva traditioner, seder och kulturella egenheter som gjorde svenska folket både rikt och fritt.