”Vi vill försvara den liberala samhällsmodellen”. Så försvarar Liberala partister samarbetet med Socialdemokraterna. Men vad menas med liberal?
I Svenska Dagbladet pågår en diskussion mellan nuvarande och tidigare medlemmar i Liberalerna, som har olika synpunkter på det kloka att ingå Januariöverenskommelsen, JÖK, som innebär att Socialdemokratin fortsätter regera landet.
Från Vellinge i Skåne säger L-politiker om partiledningens förklaring till partiets kräftgång: ”Att skylla på högernationalistiska tendenser över Europa imponerar föga. Liberalernas kris är självförvållad.” De vill se ett bredare parti som ”kombinerar liberala värderingar med realistisk samhällsanalys och pragmatiska lösningar”, medan de menar att partiledningen gjort partiet till en liten skara högutbildade som strävar efter ideologisk renlärighet.
Se där, liberaler som lyfter verkligheten före liberal renlärighet.
En annan röst är förre FP-riksdagsmannen Mauricio Rojas som får frågan om regeringsbildningen var en liberal framgång:
– Att bli stödparti åt Socialdemokraterna kan inte betraktas som en liberal framgång. Alternativet var att driva allianspolitik, så som Liberalerna har gjort i Landskrona, säger han.
– Man kan inte nonchalera en femtedel av medborgarna. Dom har något att säga och det är viktigt att ta in, det som går att ta in, säger Rojas om att Sverigedemokraterna är vågmästare både i riksdagen och i Landskrona.
En tredje röst är kommunpolitiker i Stockholm som backar upp partiledningens linje och vill ”försvara den liberala samhällsmodellen” mot Jimmie Åkesson som framför krav om ändrad migrations- och kulturpolitik. SD ”strävar efter att nedmontera” den liberala samhällsmodellen och därför är samarbete med Socialdemokraterna att föredra.
Jag tycker ordet liberal skapar mer förvirring än klarhet. Dessa tre väldigt olika ”liberala” röster bevisar just det.
Liberal har blivit lika med vänster
Vad beror förvirringen på? På en viktig nivå är den språklig. I amerikansk politik har ”liberal” alltid varit synonymt med vänster, ja, vänsteraktivism långt ut på kanten, till och med. I Sverige och Europa har ”liberal” oftast varit uttryck för center-högerpolitik.
När Ungerns premiärminister Viktor Orban provocerat etablissemangen i Europa med att förespråka ”illiberal politik” så syftar han på den amerikanska uttolkningen av ordet, att han är emot vänsteraktivism som bygger på feministisk radikalism, rasifisering och fri invandring.
De krafter som Sverigedemokraterna med fog kallar vänsterliberaler.
Jag har svårt att se hur kvotering efter kön och ras skulle vara liberalt. Hela kvoteringstanken bygger på kollektivism. Att individen är underordnad sitt kön och sin ras, och att staten ska skapa rättvisa där obalanser på kollektiv nivå finns. För mig är det just vänster. Socialism. Kommunism.
Men den amerikanska begreppsapparaten tycks bli alltmer dominerande också i Europa. Allt vänstern gör hämtas från USA, trots att vänstern på ytan koketterar med sin antiamerikanism.
Det västerländska är mer än liberalt
Många ser nog ”liberal” som synonymt med upplysningen och västerländska värderingar. Det goda. Jag har vuxit upp med den bilden. Men det är fel. Västerlandets främsta källa till våra värderingar är kristendomen, Rom och antikens Grekland.
Vår ”samhällsordning” har historiskt inte alls handlat om att fokusera på kön, ras och andra bakgrunder, utan på att skapa rättvisa förutsättningar där duglighet, flit och rättskaffenhet blev belönad. Varje person skulle bli ”bedömd utefter sin karaktär”, som Martin Luther King sa, snarare än efter andra attribut.
Idag är detta något som konservativa slår vakt om, snarare än liberaler.
Så en förklaring till att Jan Björklunds parti har identitetsproblem beror på att det som var liberalt är nu konservativt, och det som nu kallas liberalt är vänster.
Vi behöver lägga bort begreppen för att istället definiera värderingarna vi talar om. Och varför vi konservativa slår vakt om västerlandets traditioner, medan liberaler måste förklara varför kollektivistisk kvotering är så viktigt.
Då skulle vi få en mer begriplig diskussion om vilka samhällen vi och våra motståndare vill skapa. Och kanske slippa mycket av de glåpord som nu så dåraktigt dominerar debatten.