Det är på många sätt talande att det är fyra före detta politiker som symboliserar Alliansen när de igår träffades i Högfors.

Svensk historia skrevs 30 augusti 2004. De fyra dåvarande partiledarna i de borgerliga partierna träffades hemma hos Maud Olofsson (C) i byn Högfors i Västerbotten. ”Allians för Sverige” bildades. Det som blev grunden för att 2006 ta regeringsmakten från Socialdemokraterna, och även vinna återval 2010.

Ett ”kärt återseende” sa Maud Olofsson när hon igår träffade Fredrik Reinfeldt (M), Göran Hägglund (KD) och Lars Leijonborg (FP) igen och la ut en bild på Instagram.

Det väcker minnen. Min första tanken blir: så länge sen det var! Så mycket har hänt sedan Alliansen var en tongivande och trovärdig aktör.

När allianssamarbetet startade tog man tag i viktiga frågor, som att sänka skatten för låg- och medelinkomsttagare genom jobbskatteavdrag. Man bröt ett långt regeringsinnehav av Socialdemokraterna. Skifte vid makten är viktigt för att demokratin ska vara vital.

Men under ytan fanns från start en växande brist på sjukdomsinsikt när det gäller migration. Efter valet 2010 blev den akut då Reinfeldt gjorde upp med Miljöpartiet om att Sverige skulle ha en radikal öppenhet för invandring från tredje världen på ett sätt som ingen annan. I praktiken blev det fri invandring. Domstolsprocesserna om asyl blev en fars eftersom de som fick avslag ändå stannade i landet och fick ta del av den svenska generösa välfärden.

Denna radikala politik gick stick i stäv mot folkviljan. I årtionden har mätningar visat att det finns en majoritet som vill minska invandringen. Alliansen ökade den dramatiskt.

Det blev också alliansens fall, eftersom Reinfeldts ”öppna era hjärtan”-politik innebar att Moderaterna tappade från 30,1 till 23,3 procent i valet 2014. I besvikelse över väljarnas underkännande avgick Reinfeldt som statsminister på valnatten, även om han kunnat sitta kvar.

Det kastade in allianspartierna i ett kaos som de fortfarande befinner sig i.

De borgerliga partierna formulerade aldrig en ansvarsfull migrationspolitik. Lars Leijonborg hade i valet 2002 formulerat ett embryo till en sådan, men den förkastades både inom hans eget parti och av de andra partierna. Att de aldrig gjorde det, utan lät utopiska utrop ersätta ansvarsfull realism, blev alliansens död.

Än idag saknar de borgerliga partierna en hållbar migrationspolitik. Man förmår inte se Sverige som en gemenskap som måste se till sina egna medlemmar i första hand. Det är svenska medborgare som äger välfärdsstaten, det är dessa som betalar skatt och lever upp till gemenskapens skyldigheter. Därför är det dessa medborgare som staten också ska leverera välfärd och trygghet till. Det är grunden i det samhällskontraktet.

De borgerliga i Alliansen bröt samhällskontraktet genom att skänka bort gemenskapens resurser och trygghet till några som inte uppfyllt några som helst skyldigheter mot gemenskapen.

Och Alliansen splittrades som en följd av att man har utvecklat olika synsätt i dessa centrala värderingsfrågor. Men ändå vågar man ännu inte diskutera dem på allvar, av rädsla för att bli smutskastade av vänstern.

Jag tror det är därför bilden av de fyra ger känslan av att de tillhör historien. Att det var länge sedan de hade något att säga.